Korridordrivare och andra skolkare

Plötsligt slog det mig! Min son har det bättre än en del andra på hans skola och på ALLA skolor i landet pga att vi har papper på hans diagnoser. Jag har vart så stressad och upptagen med att hålla koll på minsta detalj i skolan så nu när det för en stund flyter på lyfter jag blicken och ser klasskompisar och andra skolelever som skolkar och driver i korridorerna. När hände det här? Ja tydligen redan under första terminen i 7an. Kanske man trodde att det var huvudvärk och andra ev åkommor som "hittades på" men nu är uppenbart för den mest förnekande(nästan).

Det tragiska är att dessa elever är så jobbiga och besvärliga m.m att det är enklast att lägga allt på eleven. Så otrligt taskigt!! Tyvärr är det ju så att vi som har kunskapen och viljan att se dessa barn och ungdomar ser att detta är ett symtom på att det inte fungerar innanför klassrumsväggarna. Inget barn går ute i korridoren eller är hemma om inte det vore det bättre alternativet. SÅ till alla lärare, se till att det alltid är bättre att vara inne i klassrummet istället för utanför. Har ni inte resurser så gå till rektorn eller ännu längre. Ge inte upp dessa barn för det är inte deras ansvar i huvudsak det är VUXNAS(läs skolans) ANSVAR. Stäng inte ut dem!!! Ni garanterar dem ett liv i utanförskap och det kommer inte ge er några plus på karmakontot.

Det är söndagkväll och jag tänker på alla ungdomar som har en klump i magen inför måndagen. En klump i magen för att studierna går fullständigt åt h-lvete och de vet att de inte har en chans att komma ikapp. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar och styr upp eller hjälper till av olika anledningar. De som har föräldrar som kämpar ihjäl sig för sina barns skull men skolan bromsar.

Jag som har en son med adhd och dyslexi hjälper honom till 100% med allt han behöver. Han skulle aldrig fixa det annars. Vi gör det tillsammans och han är helt beroende av att vi sitter med, styr upp, organiserar och planerar. Hans skolgång är helt beroende av oss som vuxna runt honom.
En nollvision skulle vara på sin plats för svenska skolan 2015 INGET barn ska behöva ha ont i magen för att de inte klarar skolan. DET är skolans ansvar att hitta en studieform som är individanpassad. Om inte så kan ju skolverket riva sönder vartenda blad i pärmen och det kanske vore lika bra så hela systemet reviderades och kom ikapp. Finns det något värre än styrdokument fulla av fina välformulerad meningar som aldrig verklighetsförankras. Ligger där i nån dammig pärm som ingen kan lyfta på utan att nysa av dammexplosionen. Usch! Nä lägg allt på ett bål och bränn upp och börja om.

Summasumarum
Vi har INTE en likvärdig skolform i Sverige 2015. Isf så skulle allt skolarbete göras i skolan under skoltid och aldrig nånsin tas med hem. Så länge barnens utbildning är beroende av föräldrars tid/kompetens/språk/diagnoser m.m. så är det INTE en likvärdig skola. Det är sk rent SKITSNACK faktiskt!

Engelska böcker fungerar bättre

Helt plötsligt har det släppt lite kring läsningen av engelska böcker. Jag blir glatt överraskad när detta har känts så otroligt utmanade för honom. Jag vet inte vad som hänt men igår var han så glad kring detta. Det var riktigt roligt att läsa tyckte han. Puh! jag njuter varje sekund jag får höra sånt.

Jag har träffat människor under mina Skrivarkurser som har dyslexi och jag har vid några tillfällen stött på de som berättat om liknande upplevelser. Dock har jag varje gång tänkt att det tyvärr inte är så för oss. Han har liksom aldrig visat minsta ljusstrimma för engelska. Det har vart jättesvårt.

Nu i skrivande stund kommer jag på att jag vid skolstart skickade ut ett mail till alla hans lärare som han skulle ha nu under åttan där jag berättade om hans dyslexi och adhd. En av oroväckande få(4/12 tror jag det var) svarade och vi hade en mkt bra mailväxling kring hennes upplevelse och hur vi kunde samarbeta kring L. Hon hade försökt att få honom att åtminstone prova det engelska materialet som hon hade att erbjuda honom men han vägrade. När vi sen pratade om det hemma visade det sig skrämmande nog att han såklart trodde det var för svårt. Tillslut kom vi iallafall tillsammans fram till att han skulle åtminstone ge det en chans. Fungerade det inte fick vi leta en annan lösning.  Det funkade. Helt rätt nivå. Han kände att utmaningen stod sig bra mot hans egna uppfattning av hans förmåga. Sen har det rullat på. (plus att hon har blivit 100 ggr trevligare..och säkert även han ;)) och nu kommer han alltså hem och är så glad när han berättar att det funkar så bra att läsa engelska böcker.

60 glosor -öhh tack men nej tack!

Ja då va vi där i loopen. Till rutan där vi diskuterade glosor. Ibland blir jag så trött och less. Som att det inte är nog med nutid och att ta ett steg framåt hela tiden så ska nån ny person ropa långt borta från dåtiden...-GLOOOOOSOR åsså är vi tillbaka där jag måste förklara att det är ingen idé att öva stavning, det är bara att knäcka självförtroendet och självkänslan för honom. Prislappen är för dyr för varan typ... Vi kommer att öva ord men INTE stavning och på frågan varför så finns det ett därför osv... jisses va trögt det går ibland. Kan vi inte bara bestämma att alla lärare måste ha samma kompetens kring dyslexi m.m? Jag blir helt matt.
Är det min uppgift att uppdatera alla inblandade kring hans diagnos eller är det i Elevhälsan detta ska ske(såklart!)

Åter igen. Våra barns skolgång hänger på vårt engagemang. Jag tycker inte illa om någon av de inblandade men det händer att det känns som att jag går i djup lera...länge...

Att leva livet fullt ut kan innebära lite skråmor på knäna....

Ibland så i pratar vi om farten i livet. Jag försöker att hålla en, för mig, behaglig hastighet, en fart som får mig att upptäcka detaljer runt mig, möjlighet att stanna upp och reflektera. Då tycker min familj att jag är i slowmotion. Deras adhd verkar göra att de ser världen ungefär som scenen i Spiderman när han blir biten av spindeln o transformeras till självaste Spiderman. Ni vet när han ser allt i slowmotion. De rör sig jättesnabbt, fulla av energi, pratar snabbt, äter snabbt, gör allt snabbt. De tappar saker, går in i saker, strular till hälften av alla saker de har på gång och glömmer hälften. Men eftersom de redan från början har fler projekt på gång så gör de ändå fler saker än mig i slutändan. Även om det för dem kan innebära lite skråmor på knäna..

När jag mer liknar mig med ett godståg så är de andra mer som x2000. Min son undrar ibland -varför ska allt hända mig? Jag har inget annat svar än att han lever livet i en högre hastighet, därför händer det mer runt om honom och med honom.Jag har inget annat bra svar....det verkar troligast så..

Livets rikedomar

Igår var jag på en fantastiskt inspirerande föreläsning
Ett rikare liv med Klas Hallberg
Det handlade om
1. Ekonomisk rikedom
Att man har de pengarna man vill ha i sitt liv men oxå att man har den tiden man vill ha. Att man har den balansen man vill ha mellan tid och pengar.
2. Fysisk rikedom
Bostad, bil, cykel, kroppen
3. Inre rikedom
Hur vi mår mentalt. Känner oss trygga osv
Jag kände mig så hoppfull när jag gick därifrån. Jag gick dit med förväntningar att få tips på aktiv och passiv inkomst vilket jag fått för mig att det skulle handla om. Så va inte fallet och även om jag verkligen sett fram emot det så fick jag i dagsläget med mig mer av den här föreläsningen än jag trott. 
Tankar som
Vem bestämmer i mitt liv?
Vad har jag ansvar för?
Vad tar jag ansvar för?

Vad är rikedom för mig?

Jag är inte målstyrd i mitt liv. Jag kan förstå att endel människor behöver det men jag missar resan så det funkar inte för mig. Jag fastnar i metoden och glömmer bort livet. Blir tunnelseende och låg. För funkar det bättre att bestämma riktning. På ett ungefär därborta vill jag vara om 10 år. Vad kan behövas? Kurser, upplevelser, resor, nätverk m.m Letar upp och sparar info."Sen skjuter jag ett långskott". Under flygturen dyker det kanske upp nått annat intressnt som jag inte tänkt på men det ena leder till det andra och eftersom bollen är i luften gör det inget om den gör en liten skruv på vägen. Det blir säkert bra det oxå. Mina erfarenheter under livet är ju det som formar mitt unika jag.

Vem skapar resultatet i mitt liv?
Har jag nånsin vikt undan när jag såg chansen att uppfylla en dröm?
Vad hände isf?

Vad har jag fått för mig är omöjligt/möjligt i mitt liv fr min uppväxt familj och miljö?
Hur formulerar jag mig kring det till min son? Hur formas han av mina värderingar?
Vad finns det för familjetraditioner som jag har med mig?
Ramlar jag ner i Värdelöshetsskrevan och fastnar där ibland? Vad beror det på isf? Vad får mig upp?
Vad har jag fått för mig av mig själv?
Alla kan inte bli vad som helst. Jag tror inte på det. Jag skulle aldrig säga det till en annan människa utan att känna mig som en hycklare. Ex jag var helt ok på fotboll när jag va ung. Har inte spelat på 20 år. Jag kan inte bli fotbollsproffs idag. Min son har grav dyslexi. Han kan inte jobba som rättstavare på bokförlag. Nej han har helt andra kvalitéer. Om man ändå har ett barn med grav dyslexi motförmodan skulle ha det som högsta dröm kan man såklart titta på mäjligheter men jag tänker att det bästa är kanske att hitta fler alternativa drömmar. Man ska hitta lösningar och riktningar utifrån sina förutsättningar och föreställningar. Vara ärlig och realistisk. Inte vara rädd att bli besviken. Det gör ont men det går över. Krossad däremot blir svårare..

Att vara ärlig.
Hur har du det egentligen?  Tänk om du lever hela livet med föreställningen om att allt bara va jobbigt och eländigt fast du egentligen har det rätt så bra?

Vad vill du verkligen ha i livet?
Håll fokus på det viktiga.

Formulera din dröm
10 års dokument
Vad sätter jag värde på?
Skjut långt men inte exakt

Stanna upp vid vad är möjligt och omöjligt.  Ärligt.

Sök upp människor som har en positiv föreställning om hur man lyckas med sin dröm. Som ser lösningar inte hinder men utan att vara naiva och världsfrånvända.

Vad har du fått med dig för syn på pengar? Fint, fult, kul, märkvärdigt, viktigt, skrämmande, roligt, energi m.m.

Vad har du för relation till pengar?
VILL du verkligen ha ett val?

Gör ekonomin viktig för att senare kunna bli oviktig.
Våga drömma. Tänk 10 år. Gör en riktning.
Skapa skarpa lägen. För utveckling. Kidnappa dig själv.

Be livet om det du vill ha!

Jag mår väldigt dålig för hur världen ser ut nu och utan att gå in på det för mkt så kan jag säga att när jag gick därifrån så kändes det mer som -ok låt det braka då. En kris är början på nått nytt och jag med mina adhdpersoner runt mig kommer alltid att klara mig. Då blir det utrymme för att använda adhd som en superkraft. Jag älskar det suget som en adhdmänniska kan få igång i fullständig frihet, när vi inte trycks in i den uppstyrda kravfyllda vardagen. Påhittigheten, energin, kreativiteten, det lösningsfokuserade.

Elvanse

Vi har bytt medicin. Hittills har det gått superbra!
Jag kunde ibland tycka att min son verkade få add istället för adhd av Concertan. Mer att hans hyperaktivitet försvunnit men inuti så har det vart samma turbo. När vi äntligen fått diagnosen och började medicinera så jublade vi över effekten men efter år och på vägen in i sommarlovet så tänkte jag på föreläsningen jag vart på med Hjälmar Novak om medicinering. Han sa -leta rätt medicin, hittar ni inte rätt så byt till nästa, det finns ingen anledning till att nöja sig med att det blir bättre om man inte provat alla. Först när man letat runt så vet man...typ nått sånt.

Vi bestämde oss för att byta och är nu inne på andra veckan. Hans upplevelse är vår riktning. Han säger själv att han tycker det känns bättre. Lättare med koncentrationen, gladare, inget aptitbortfall.
Så vi fortsätter med den här.
Nu ska vi bara hitta rätt dos....och han får samtidigt känna sig levande

Livet är så mycket mer än skolan

Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv

Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.

Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!

Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.

Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!

Tips att tänka på för dig som är föräldrar

Mina tips till dig är
-ALLTID lärare(mentor) och specialpedagogen med på möten om ditt barn går hos en sådan
-max 5 veckor mellan mötes tillfällena
-ha alltid din kalender med
-maila in det du tycker är viktigt att ni tar upp till möten, så lite som möjligt ska komma upp på bordet som en överraskning på mötet och kunna skjutas upp till ytterligare nästa möte
-försök att håll dig "sams" m skolan så långt det bara går, var vänlig men bestämd.
-uppmuntra och ge dom positiv feedback då saker fungerar
-ta kontakt m Föräldraföreningen för dyslektiska barn, ett otroligt stöd att ringa och fråga när stormen driver in
-försök att behålla kontakten med logopeden
-kopiera och scanna in utredningen så du alltid har den till hands
-sätt personligt ansvar för vem som gör vad på skolan
-veckovis återkoppling hur det går för honom i skolan, behöver inte vara långt, bara ett stycke
-va vaksam hur det går m klasskamraterna, barn kan vara elaka små människor
-läs ALLT du kan komma över. Forskning är alltid bra att komma med
-skriv ut berörda delar ur skollagen
-på skolmöten. Ta alltid med dig dessa delar, logopedutlåtande, åtgärdsplaner
-maila om allt, så allt finns dokumenterat. Inga muntliga överenskommelser. Om du och skolan samtalar kring ngt du tror kan vara viktigt att ha med i framtiden. Be vederbörande skriva ner och maila det till dig
-va lyhörd på alla signaler din son ger. Blir han trött av att läsa. Sluta direkt. 
-läs matteuppgifter. Onödigt att läsa för honom om det tröttar ut honom. 
-Skaffa snabbt alla hjälpmedel han kan tänkas behöva. Vänta inte en dag.
-kolla med ert försäkringsbolag. Ni får en dator upp till 10000 har jag för mig. Mot en liten kostnad såklart. 
-sök vårdbidrag hos försäkringskassan
-han ska ALDRIG sitta på raster och göra skolarbete. Han om ngn behöver vila. Jag läste en gång att det generellt är 7 ggr jobbigare för en dyslektiker att läsa. Vilket betyder att om han läst i 10 min. Så är han lika trött som vi som inte har dyslexi är när vi läst 70 min.
-se till att ngn på skolan tar ansvar för att lära honom alla hjälpmedel. Min erfarenhet är tyvärr att det är en hög medelålder med bristfällig datavana som är spec.pedagoger. (vi kan ha haft otur så isf ber jag om ursäkt)
M.m.

(detta är ett inkopierat inlägg som jag skrev i ett flöde på fb så därför ser det annorlunda ut än annars...)

Sammanfattad information till berörda lärare

Jag brukar inte armbåga mig fram i livet och har aldrig upplevt att jag behövt. Inte för min egen del. MEN när det kommer till min sons skolgång har jag fått lära mig att sluta stå och vänta snällt i kön. Nått ska man väl lära sig av sina misstag, vad ska jag annars ha för nytta av dom.
I år har jag skickat ett mejl till samtliga av min sons lärare om hans diagnoser och åtgärdsprogram. Sammanfattat det viktigaste med 5 rader med saklig information och bett om ett mejl där de bara bekräftar att de fått mejlet.

I början av juni, strax innan betygen skulle sättas, dök det nämligen upp en mejl från en av hans lärare som han hade haft hela 7an, där personen bad honom utveckla texten han skrivit (kämpat med och var tuppstolt) och sammanfattat sitt läsår i ämnet. Hen bad honom beskriva mer utförligt. Jag mejlade tillbaka en liten rad om att hans dyslexi gör att han har ganska begränsat ordförråd så om hen kunde vara lite mer specifik i vad hen efterfrågade så skulle det kanske bli enklare för honom. På vändande kom mejlet tillbaka med svaret
-jaha, ok, då räcker det som det är. Plus feedback på hur bra han arbetat på hens lektioner under året.
....hela skolåret hade alltså gått utan att hen kände till dyslexin eller hur ska jag tolka det....Nu gällde det ett mer praktiskt arbete men det handlar om hur informationen inte kunnat nå fram till alla.

Jag gjorde ingen grej av det, det var turbo nog under den här tiden(se tidigare inlägg). Men därför skickade jag nu ett mejl till alla inblandade, givetvis med min sons godkännande. För att se att alla åtminstone hört det en gång på detta läsår.

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Som elektricitet....

Så här vid skolstart kommer känslan tillbaka. En oro och ångest som hela tiden pirrar i kroppen. Som ett myrkryp. Som att jag håller handen på ett elstaket vid en djurhage...fast mkt svagare.
Det är så mkt som har hänt och kan hända under skoltid. På bara en dag kan man krossas om man har otur. Det kan vara en annan elev men det kan oxå vara en lärare. Ingen går säker.
Jag vet att oro är att vara i framtiden och ångest att vara i det som varit. Att försöka vara här o nu. Det går lättare ibland men det svänger. Ibland flera gånger på en dag. Jag gör så gott jag kan och det bästa är när jag har fullt upp på jobbet så jag inte hinner fundera.
Snart är alla bitar på plats för hösten.
Skola. Mitt jobb. Min sambos arbetstider. Träningar. Egen tid. När jag lagt höstens logistikschema så kör vi nedräkning.  Första etappen är fram till höstlovet.
Klara färdiga gå!

-jag vill känna mig mer levande mamma

Redan första veckan på sommarlovet ville han sluta med medicinen(concerta 54 mg). Han slutade några dagar och hans rörighet ökade typ 90%. Efter några dagar ville han ta  den igen och fick. Han blev introvert och "mer add-lik". Han tyckte det va skönt att få vila huvudet lite uttryckte han och dag 2 ville han ta igen. Dag 3 försökte han gömma medicinen som att han tagit och jag blev tvungen att fråga om han inte ville och förklara för honom att om du inte vill behöver du inte, sa jag. -vad är anledningen till att du inte vill? -jag vill känna mig mer levande mamma. Jag dog lite inombords och svarade -självklart väljer du själv nu. Men om du väljer att inte ta så får vi hitta andra strategier att lösa det som kan vara svårt för dig att få till. Vi satte oss och skrev punktlista på vad som ska göras varje dag, vi fick en bra teoretisk plan tyckte vi och det funkade hyfsat bra hela sommaren.
Vi har fiskat 90% av sommarlovet. Han har fullständigt nördat in på flugfiske och flera gånger följt med en killkompis till mig som jag är otroligt tacksam över. Man kan inte märka hans annars hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och diffande impulskontroll. Vi har vart till Nordnorge och fiskat. Till Lappland där vi flugit helikopter och fjällvandrat. Han var i sin rätta miljö och sa han att -det var det bästa han nånsin gjort och jag mår så himla bra nu. 

Nu är vi här på sista sommarlovsveckan och vi pratade om det häromkvällen, att det verkar som hans adhd vuxit bort...det har den så klart inte men tanken slog mig att om mitt barn skulle få vara fysiskt aktiv på dagarna och hitta en learing-by-doing-skolform skulle han kanske få känna sig levande hela dagarna.

Åk 8

Efter ett långt härligt sommarlov så är det snart dags igen att kliva in i den trånga tunneln som kan kallas Skolsystemet. Det system som jag varje dag tvingas skicka mitt barn till annars skulle det innebära fläckar i olika andra system kring mitt föräldraskap. Skolplikt kallas det. 7 an klarades med godkänt i alla ämnen och vi var otroligt stolta o nöjda över vårt år. Främst min sons förmåga att kämpa trots alla hinder på vägen.

Tråkigt nog så avslutades terminen med att jag upptäckte att han inte haft ett enda utlovat hjälpmedel installerat i sin dator. Det blev lite dålig stämning och jag är inte jättelätt att ha att göra med då men det va inte så farligt.. Jag tror att vi förstod varandra i slutändan och nu ska allt fungera. Jag kommer givetvis inte missa att kontrollera och bevaka. Jag lär av mina misstag och gör om och gör rätt.

Jag arbetar 75% och det gör jag för att ta hand om mig själv och orka vara förälder till ett barn var skolgång är beroende av att jag har koll på skolan med ALLT vad det innebär.
Jag hade en föreställning om att det var hans adhd som skulle ställa till det för honom i högstadiet men det visade sig vara dyslexin som var svårast för skolan att ha bemöta. Mkt underligt. Hela skolsystemet bygger på text eller åtminstone mkt och ändå krånglar det med hjälpmedel och i vissa personstyrda fall kompetens.
Jag har gett "gult kort" den här gången och förväntar mig bättring under åk 8. Jag hoppas och tror på förbättringar annars har jag inga problem att växla upp. Jag ligger ju än så länge bara och puttrar på ettan....

Årskurs 7

Vi började alltså åk 7 med ett möte som jag initierade eftersom vi inte hört ett ord om planeringen kring min sons skolgång eller övergång från åk 6 till åk 7. Just det förhållningssättet ställer jag mig otroligt undrande över. Bör inte alla föräldrar, speciellt vi föräldrar till barn med särskilda behov bjudas in för att höra skolans planering.
Det är mycket möjligt att ALLA lärare är överbelastade av all arbetsbörda idag men det ska inte drabba barnen, i såna fall så måste det bli krav uppåt.
Jag är egentligen i grunden ett fan av lärarkåren och beundrar människor som fortfarande vill göra gott inom områden som krossas av regelverken. Men jag kan bara inte offra min son genom att inte ställa krav på dem.
Jag ska sammanställa alla våra möten som vi haft under åk 7.

Instuderingsfrågor utan svar?

När min son ska ha prov är det ibland(läs ofta) så att han får med sig dessa utan svar hem. Han kan ha några svar med sig men det är kanske 7 av 30 eller så, dessutom är de här svaren meningar på 7-10 ord. Jag har under det här året sagt att jag vill få hem svaren från läraren så att vi tillsammans kan plugga på inför prov. Men tänka sig att jag upplever att de tycker att det är fusk. INGEN har sagt det så jag kan ha 100% fel och isf så ber jag om ursäkt.
Det som händer när min son kommer hem med dessa instuderingsfrågor är att vi vuxna får kasta oss över google, webb-läromedel och ev uppslagsverk. Det kan ta oss upp till 2 timmar att se till att alla svar finns, är korrekta och lättförståeliga.  Sen när vi är klar med det så kan vi börja inlärningsprocessen m sonen. Det här är ju vanligast en vardagskväll eftersom hans närminne/arbetsminne har svårigheter att lagra mkt kunskap som inte är av intresse så gäller det att plugga nära inpå så middag ska lagas samtidigt och vi kommer hem hyfsat sent från våra jobb.
När vi väl sitter ner så gäller
-mätt och belåten
-inga mobiler i närheten
-alla mobiler på ljudlös
-inga ljud på som tv radio etc
-inget främmande på besök
-A3 och färgpennor till tankekartor för pedagogisk anpassning utifrån det som visade sig vara bästa sättet för honom för inlärning
-täta bensträckarpauser
En timme senare sitter kunskapen oftast. Morgonen därpå repeterar vi sen är det snabbt till skolan och leverera muntligt.

Nu har jag iaf fått igenom att vi får svaren hem. Jag blev tvungen att strida för min sak igen men svaren damp tillslut ner i min mail. Tänk att hans skolgång hänger på min förmåga att kriga för hans rätt.

Att gå i skolan med dyslexi är ingen dans på rosor

Det kändes som någon tömde en hink med iskallt vatten över mig när insikten kom till mig häromdagen. Det som ställer till det mest för min son i skolan är INTE hans ADHD det är hans dyslexi. Tänka sig....jag hade en förutfattad mening att det skulle vara enklare för skolan att hitta lösningar kring det än adhd. Men aj vad jag bedrog mig.

Jag ska ärligt säga att jag känner mig lurad av skolan och den känslan är inte bra. Mycket har hänt det här året, nu när jag utvärderar året hemma på kammaren så inser jag att det är "mycket snack och liten verkstad".

Vid skolavslutningen i 6an 2014 så blir jag lovad att det ska bli en ordentlig överlämning kring min sons funktionsnedsättningar och behov av anpassad skolgång. Ingen återkoppling till mig när det är gjort.. Jag hade stort förtroende för hans lärare och litade hens ord. När augusti sen kommer så hör jag inte ett ljud ifrån skolan. Så här efteråt så inser jag att jag borde lyssnat på min intuition och agerat direkt men jag, som många andra, vill inte komma på kant med skolan direkt med oro eftersom jag är beroende av att vår relation fungerar och framför allt är min son beroende av det. Jag väntar 2 veckor in i terminen tills jag skickar ett mail och ber om ett möte. Det är ett enligt mig ett bra möte men det blir jättetydligt för mig att det inte alls vart någon duglig överlämning.  

Jag har med mig en broschyr som jag fått av Adhd-center på Rosenlunds sjukhus. "För pedagoger till barn med ADHD" tror jag den heter. Jag sträcker fram den och tycker själv att jag är försiktig och lite ursäktande. Möts av ett leende och -han är ju inte den första eleven som går här på skolan som har adhd. Det gick som en rysning längs ryggraden men jag la bara tillbaka den i knät -ok, jag förstår, va bra, då vet jag att allt kommer gå rätt och på bästa sätt kring honom, då behöver jag inte oroa mig.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag egentligen borde lagt fokus på min sons dyslexi. Att det va den som skulle bli den största utmaningen för dem, honom och mig. Hela skolsystemet bygger ju på att han ska kunna ta till sig text. Text i mängder. 

Det är inte så att han nekats det jag bett om direkt men som jag ser det nu så finns INGA fungerande rutiner. 

Vem har ansvaret för att hans dator fungerar?

Vem har ansvaret för att alla hjälpmedel som står i hans utredning ska finnas installerade i hans dator?

Vem har ansvaret att hjälpa honom förstå detta? 

Vem har ansvaret att öva med honom?

Hur ser rutinerna ut på skolan kring detta?

Häromdagen var jag och min son på ett möte med en man som är ansvarig för hjälpmedel i kommunen där vi bor. Min son har tagit med sig sin dator för att vi ska få lära oss hjälpmedlen(1½ vecka kvar på 7an?!?!) Det tar 45 minuter för hans dator att starta upp!!!! Sen upptäcker jag till min fasa att INGA av hans hjälpmedel som står i hans utredning finns installerade i hans dator. Jag var så rasande att det skummade i kroppen. En känsla som tillslut går över till illamående och huvudvärk för mig om jag inte tar ansvar för den. De använder digitalt läromedel på hans skola vilket betyder att allt finns i hans dator webb-baserat. Det har absolut inte på något vis vart enkelt och särskilt bra utvecklat. Uppläsningsfunktionen är helt bedrövlig och inget är lättöverskådligt men det är vad som funnits. Men hans andra hjälpmedel som Stava rex, Spellright, Claroread, scanner-mus, inläsningsfunktion m.m. fanns inte ens. Det behövs i Word.

Jag fattar inte att han överhuvudtaget klarat 7an???!?!

Min paranoida sida säger mig att de driver honom till att straffa ut sig själv och bli ett barn som trilskas och krånglar och sen lägger man skulden på honom att vara svår att han att göra med men jag slår bort den tanken.....ett tag till...

Han har adhd och hör till den minoritet av barn idag som inte föredrar att spendera sin fritid framför en dator. Detta är till hans nackdel såklart men så ser hans personlighet ut och jag vill inte tvinga honom sitta framför en dator på sin fritid. Jag tror inte att hans fritid ska fyllas med att öva på sina hjälpmedel för att klara sin skolundervisning. Det ska ske på skoltid av skolan enligt mig. ANNARS är det inte en likvärdig skola. Då är hans skolgång beroende på hur mycket jag engagerar mig som förälder. Det handlar absolut inte om att jag tror mig vara ansvarsfri och inte vill studera med min son. Men jag vill att vi tydliggör ansvarsbiten. Ska jag vara nitisk så ska ju inte hans resultat vara beroende av oss föräldrar. Vilket jag självklart vet att den är till 95%. Det är ingen likvärdig skola idag. Det är en utopi 2015 i Sverige.

Jag är så evigt tacksam över föreningar som Föräldraföreningen för dyslektiska barn och Attension men oxå över Adhd-center. Tack för allt stöd och kunskap!!!

Att alltid vara på tå....

...precis när jag hinner hämta igen lite energi så dyker det upp ett nytt hinder. Idag skickade jag mitt absolut argaste mail till skolan nånsin. Jag brukar hålla god ton. Vänlig men bestämd. Men då small topplocket! När lärare uttrycker sig kränkande till mitt barn som ber om hjälp utifrån sitt funktionshinder dyslexi som gör det näst intill omöjligt för honom att läsa Bibeln(de läser alltså religion nu...), bemöts av nedlåtande svar som  -det är lika för alla och -det är inte svårt om du anstränger dig, det är värre för mig som är gammal. Där och då känner jag att det är tillåtet för mig att bli förbannad. ÅH, va skönt det kan vara att bara få explodera. Alltså inte på ett ickeproduktivt sätt, utan att hålla sig till kärnan och ändå uttrycka sin ilska.
 
Jag säger bara skolan...tack o lov så fungerar det i jämförelse med andra väldigt bra för oss (förutom just denna lärare som ligger några steg efter de övriga kollegor). Det beror säkert på massor av variabler och jag är en av dessa. Jag kan stolt säga att jag är en superpedagog och tigrinna i samma kropp MEN även solen har fläckar som min far brukade säga...


Den skola som bedrivs i Sverige idag är ingen likvärdig skola. Den hänger på föräldrarnas kunskap, språkkompetens, ekonomi, arbeten, civilstånd osv osv man kan inte påstå att man driver en likvärdig skola så länge inte ALL undervisning sker på skolan under skoltid. Som jag ser det skulle jag t.o.m. vilja driva det så långt att skolan bryter på Barnkonventionen när de ger läxor som helt självklart inkräktar på barns fritid. Vilket är emot Barnkonventionens paragraf om rätten till sin fritid.

Att ha ledigt utan medicin

Att vara julledig och inte medicinera är inte semester för alla.... jag älskar mitt barn över allt annat men guuud så trött jag kan bli av all fart och alla ljud.
Han förlorade 9 kilo i vikt under sina första 9 månader med Concerta. Enligt mig av 2 anledningar.
1 han tränade tidigare hockey 6 dagar i veckan men tappade suget samtidigt som han började med Concerta. Kan finnas en hormonell koppling misstänker jag, med tanke på vad som händer i hjärnan under hårdträning vs medicinering och återställande av hormoner i hjärnan med medicin. Han var otroligt vältränad och hade säkert högre muskel% än en genomsnittligt person i samma ålder.
2 han åt mindre mängd mat, av minskad aptiti av medicinen och att han ej var lika fysiskt aktiv längre.
Han har aldrig legat mkt under snittet men det blir ändå obehagligt när ens barn minskar så mkt i kroppsmassa och förändrar sin relation till mat på det sättet. Vi blev lite skraja men höll oss lugna eftersom han tillsynes mådde 1000 ggr bättre både fysikiskt och psykiskt.

Tillbaka till vad inlägget ska handla om.
Han behöver äta mer och gå upp lite i vikt, åtminstone 3-4 kilo. Vi struntade i medicinen, åkte till mormor över jul. Mormor stod 24/7 vid spisen och han åt som besatt, önskade måltider och vi matade på, överlyckliga för aptiten. 5 kilo gick han upp över jullovet. På hans lilla kropp är det 12% ökning. :) Alla glada och nöjda.

Men baksidan av att inte äta medicin var att han blev trött, hyperaktiv, känslig, okoncentrerad, stressad m.m.

Så när vi väl kom hem efter att ha vart borta i 2 veckor började vi med medicinen igen och han sa gång på gång att det var så lugnt och skönt igen. Givetvis var han med på valet att strunta i medicinen över jul för att se om det kunde bli nån viktökning och även få känna skillnaden på av och på Concerta.

Halva vårterminen klar

Att känna att man har mer bakom sig och mindre framför sig är en befriande ljus känsla i vårt fall. jag gör alltid en översiktsbild på terminerna. På hösten gör jag en veckoöversikt som sträcker sig fram till höstlovet. Där skriver vi allt som ska hända samtidigt som vi ser att vi jobbar oss framåt. Sen blir det en de till jullovet. Efter det fram till påsklovet och nu har jag gjort klart den fram till sommarlovet. Det gör det lättare för hela familjen oavsett diagnos. Det blir lättöverskådligt och vi(läs jag) planerar och organiserar upp veckorna så de enklare flyter på.

Apropå att organisera sin vardag tänker jag göra nästa blogginlägg och beskriva hur vi gör eller åtminstone eftersträvar att göra.

Vi överlevde höstterminen

Äntligen lov!!
Vad hände?
Nån sköt av startskottet och vi sprang. Hela hösten känns som en tjurrus men vi överlevde!
Med råge dessutom.  Betygen blev jättebra och vi firade första jullovskvällen. Kämpar man ska man belönas!!
När han får det stöd han behöver så funkar det utmärkt. Var 5e vecka har vi haft uppföljning och jag har utvärderat vad som funkat och inte.
Det finns vissa saker som jag har på min to-do-lista inför skolstarten men det ska gå att lösa. Som t ex varför måste han som har så svår dyslexi lyssna på lika många böcker som de andra. 5 st är för mkt. Hans koncentrationssvårigheter gör att det är omöjligt att lyssna länge och ofta. Skolan bidrar till hans bokhat. För mig som älskar att läsa är det en liten sorg. Jag tycker 3 räcker, skolan ska vara anpassad!
F ö är vi mkt nöjda med skolan och deras tillmötesgående.  Super!!!
Vårterminen 2015 nu kööör vi!