Åk 8

Efter ett långt härligt sommarlov så är det snart dags igen att kliva in i den trånga tunneln som kan kallas Skolsystemet. Det system som jag varje dag tvingas skicka mitt barn till annars skulle det innebära fläckar i olika andra system kring mitt föräldraskap. Skolplikt kallas det. 7 an klarades med godkänt i alla ämnen och vi var otroligt stolta o nöjda över vårt år. Främst min sons förmåga att kämpa trots alla hinder på vägen.

Tråkigt nog så avslutades terminen med att jag upptäckte att han inte haft ett enda utlovat hjälpmedel installerat i sin dator. Det blev lite dålig stämning och jag är inte jättelätt att ha att göra med då men det va inte så farligt.. Jag tror att vi förstod varandra i slutändan och nu ska allt fungera. Jag kommer givetvis inte missa att kontrollera och bevaka. Jag lär av mina misstag och gör om och gör rätt.

Jag arbetar 75% och det gör jag för att ta hand om mig själv och orka vara förälder till ett barn var skolgång är beroende av att jag har koll på skolan med ALLT vad det innebär.
Jag hade en föreställning om att det var hans adhd som skulle ställa till det för honom i högstadiet men det visade sig vara dyslexin som var svårast för skolan att ha bemöta. Mkt underligt. Hela skolsystemet bygger på text eller åtminstone mkt och ändå krånglar det med hjälpmedel och i vissa personstyrda fall kompetens.
Jag har gett "gult kort" den här gången och förväntar mig bättring under åk 8. Jag hoppas och tror på förbättringar annars har jag inga problem att växla upp. Jag ligger ju än så länge bara och puttrar på ettan....

Instuderingsfrågor utan svar?

När min son ska ha prov är det ibland(läs ofta) så att han får med sig dessa utan svar hem. Han kan ha några svar med sig men det är kanske 7 av 30 eller så, dessutom är de här svaren meningar på 7-10 ord. Jag har under det här året sagt att jag vill få hem svaren från läraren så att vi tillsammans kan plugga på inför prov. Men tänka sig att jag upplever att de tycker att det är fusk. INGEN har sagt det så jag kan ha 100% fel och isf så ber jag om ursäkt.
Det som händer när min son kommer hem med dessa instuderingsfrågor är att vi vuxna får kasta oss över google, webb-läromedel och ev uppslagsverk. Det kan ta oss upp till 2 timmar att se till att alla svar finns, är korrekta och lättförståeliga.  Sen när vi är klar med det så kan vi börja inlärningsprocessen m sonen. Det här är ju vanligast en vardagskväll eftersom hans närminne/arbetsminne har svårigheter att lagra mkt kunskap som inte är av intresse så gäller det att plugga nära inpå så middag ska lagas samtidigt och vi kommer hem hyfsat sent från våra jobb.
När vi väl sitter ner så gäller
-mätt och belåten
-inga mobiler i närheten
-alla mobiler på ljudlös
-inga ljud på som tv radio etc
-inget främmande på besök
-A3 och färgpennor till tankekartor för pedagogisk anpassning utifrån det som visade sig vara bästa sättet för honom för inlärning
-täta bensträckarpauser
En timme senare sitter kunskapen oftast. Morgonen därpå repeterar vi sen är det snabbt till skolan och leverera muntligt.

Nu har jag iaf fått igenom att vi får svaren hem. Jag blev tvungen att strida för min sak igen men svaren damp tillslut ner i min mail. Tänk att hans skolgång hänger på min förmåga att kriga för hans rätt.

Att få träffa andra och känna gemenskap

Jag då sitter jag här med en pärm full med information, jag är fylld av inspiration och motivation. Vi har förmånen att gå på ADHD-center i Stockholm. En gåva värd obeskrivligt mkt!

www.habilitering.nu/adhd-center

Känslan när man träffar andra som känner igen varenda situation någon berättar om. Ingen behöver förklara särskilt mkt, alltid någon som nickar och förstår, vi kan till och med skratta tillsammans åt händelser som vi tidigare kanske vart panikslagna över i ensamhet. Det känns otroligt befriande att höra att andra tagit samma bra och dåliga beslut, utvecklat samma strategier och på vägen misslyckats både en och två gånger i försök att hitta rätt sätt.
Jag inser även vilken fördel min son och vi har av att vi är två proffessionella pedagoger här hemma och att jag vart väldigt intresserad av diagnosen både privat och i mitt yrke de i mer än 20 år. Jag har handlett mina arbetskamrater i metod kring just förhållningssätt och pedagogik och jag förstår nu hur mycket jag faktiskt är pedagogmamma i min roll.

Jag har gått 2 tillfällen och kanske inte lärt mig många nya saker MEN det spelar ingen roll för 100% har vart skönt att få upprepade. Det stärker mig enormt. Till hösten ska hans bonuspappa gå samma kurs och alla andra som finns kring min son som vill.

38 sidor pp

Ja kanman bryta ihop så gör man det, framförallt om man är barn och vet att 38 sidor historia väntar i läxa när man kommer hem.
När tårarna och utbrotten kommer innan man ens startat datorn vid köksbordet, det är då man vet att det blir en tuff utmaning med blod svett och tårar.

SÅ var det idag.
Jag gjorde iallfall så gott jag kunde att uppmuntra och motivera. Vi gjorde tankekartor. En studiemetod som passar hans inlärningsätt bra. Annars skriver han åtminstone men idag var det minsta motståndets lag.

Vi fick ihop lite stolpar och försökte göra det lite roligare med färg och nån bild. Dramapedagog får man ju oxå lägga in i sitt cv. Olika sätt att berätta om t ex vikingatiden kan ju fånga intresset extra mkt och sätta sig i minnet lite lättare.

Fortsätter skriva imorgon....lång dag med många intryck..

Gonatt

Läxor... denna dagliga tortyr!

Varför ska vi ha läxor? Hittills har ingen kommit med ett endaste bra argument!
En del har inga problem med att deras barn har läxor och märker inte ens att barnen har det för dom behöver ingen hjälp.

Vi sitter så gott som varje kväll 1-1½ timme och tragglar, bråkar, kämpar, gråter tillsammans. Jag har en klump i magen varje dag när jag kommer hem från jobbet och läxtiden börjar närma sig. Jag mår fysiskt illa av skiten. Jag hatar det på riktigt! Jag letar pedagogiska lösningar mailar olika föreningar om tips. Jag kan snart ta en examen i pedagogik och specialkompetens inom dyslexi och adhd. 
Inte nog med att han ska tillbringa hela sina dagarna i en miljö som är nedbrytande för hans självförtroende och självkänsla, den lilla tid som han och vi får tillsammans i familjen ska vi tillbringa i ångest, irritation, panik och hjälplöshet. 

Skolan är ett sjunkande skepp som Titanic, synd bara att ingen får hoppa till en livbåt lagligt. 
Jag föll nästan ur soffan av chocken när jag häromdagen hörde Jan Björklund i svt debatten säga att betyg i lägre åldrar är lösningen på skolproblemet....mamamia, kan ingen spärra in rymdvarelsen? Han behöver uppenbart hjälp! 

En av lösningen på skol och samhällsproblemet är:

• Halvera alla klasser. Max 12-15 elever i varje klass.
• Anställ dubbelt så mkt lärare i sverige.
• Dubbla lärarnas löner. Lärare ett av det värdefullaste arbetsgrupperna vi har. Vi måste belöna dessa! 

Om vi skulle göra på det här viset så lovar jag att vi i slutändan skulle lösa många kostnader(både kronor och psykiska).

Jag ska skriva om min sons facit i livet och det tar kraft!

Eftersom jag arbetar inom socialt arbete så går jag mkt på olika föreläsningar. Häromdagen gick jag på Ingvar Nilssons föreläsning Att mäta det omätbara. En helt fantastisk föreläsning som jag önskar att varje beslutsfattare i landet kunde höra som sin kvällsbön...
Jag tänker inte återberätta hela här men summasumarum är att om vi ger barn med olika funktionshinder adhd, add, dyslexi etc de resurser som de behöver i t ex skolan så sparar vi enorma kronor i slutändan för samhället. Jag som person, gillar inte att vi ska se till människors kostnader men verkligheten gör ju att vi som jobbar med hjärtat oxå måste titta på socioekonomiska frågorna. Vare sig vi vill eller inte.
Om man tittar på vad som händer med ett barn som inte får det stödet de behöver så hamnar det barnet utanför samhället, i värsta fall kriminalitet och missbruk.

Jag kan ha svårt att sova i perioder när jag oroar mig förmkt om framtiden. Jag kliver upp på nätterna och sätter mig bredvid min son och tittar på honom. Han ligger där och snusar och sover så skönt och han har ingen aning om att han är dömd till ett facit som innebär utanförskap m.m. Det gör så ont i mig när andra människor inte förstår eller bagatelliserar min oro.

Det händer att jag kryper ner med honom och gråter mig till sömns. 
Jag kommer inte att ge mig!
Jag tänker skriva om min sons facit! 

Första varningen i skolan

Nu börjar det.

Ämnesvarning. Utvecklingssamtal och första varningen och så klart i engelska. Tack och lov har vi lyckats avstyra honom från att läsa ett till språk nästa år i 6an. Det känns hemskt men vi måste oxå skydda honom från de hårdaste fallen. Han ska bara se till att ta sig igenom skolan men godkänt i alla ämnen och då tycker jag/vi inte att han ska lägga till fler språk. Med tanke på den obefintliga viljan till att göra läxor så ska vi inte skaffa fler än vi nödvändigtvis måste....

Trots att det inte var bara eller mest rosor på mötet så sa han efteråt -va bra det gick! 

Min underbara, fantastiska, finaste, bästaste unge. -ja, det gick bra :)

Jag älskar dig för den du är!