När min son var 12 år och sa det till mig så kändes som marken under mig försvann. Han grät. Allt snurrade, allt gick jättefort och slowmotion samtidigt, mitt hjärta bultade så jag kände min puls i öronen. Tårarna brände, ett band spändes åt runt bröstet, luften tog slut och det kändes som jag skulle svimma.
Det var en fredag i februari, klockan var tio på kvällen, kolsvart och iskallt ute.Jag släppte av min son och sambo utanför dörren och körde runt bilen till vår parkering på baksidan av huset. Stängde av bilen. Jag släppte ratten och jag släppte allt. Jag gallskrek rakt ut, från botten av mitt hjärta -GUUUUUD OM DU FINNS SÅ ÄR DET DAGS ATT VISA DET NU!!! Jag grät som Lille-skutt i bilen. På riktigt fulgrät. Skrek och grät. Skrek och grät. Min sorg var bottenlös, min kraft tog slut, jag var tom.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.
Vårt liv är inte knapplift och barnbacke, mer bergsklättring utan säkerhetslina och svart puckelpist.
Förskolan gick jättebra. Sen började skolan. Redan i ettan så förstod jag att det här blir tufft. Jag började fråga om dyslexi. Hans pappa har både dyslexi och adhd så med tanke på hur hög ärftlighet det faktiskt är så skulle det knappast vara en överraskning. Men bemötandet blev det klassiska "lilla gumman metoden" -men alla barn har inte dyslexi för att de inte knäcker koden på en gång. Det tystnade mig då. Vi kämpade hela lågstadiet, hjälp vad jag hatade dessa läsprojekt på 30 minuter. Han grät, jag grät. Jag mailade skolan och fick -"lilla gumman", ni måste se till att ha roligt, det är ännu viktigare för honom att läsa 30 minuter när han har svårt för det etc. Jag vet inte hur många mail och samtal jag haft kring bara läskoden.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.
Men från den dagen han fick sin dyslexidiagnos förstod jag att det är jag som behöver kvalitetssäkra hans skolgång. Don't take NO for an answer. Inte lita på någon annan. Här gällde det att förkovra sig i allt som gick att få tag i. Ja, nu har jag inte läst ALLT men tillräckligt för att veta vad som gäller. INGEN nekar mig det stöd jag vet att vi har rätt till. Jag har skrivit ut skollagen och haft med paragrafer på möten, haft minst 3 möten/termin med skolan och ännu fler mail,
Jag är trött på skolans inkompetens kring diagnoser, jag tycker inte att lärare ska få undervisa utan att komplettera sin lärarutbildning med kunskap kring diagnoser.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!? när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!? när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.
Ja många saker som hänt under åren förstår jag inte idag hur jag kunnat accepterat men eftersom vårt liv inte bara består av skolgången så finns det andra områden som oxå påverkat min styrka under åren.
Så ni som klagar över dessa ungdomar. Håll tyst! Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och får.
