Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

När ingen förstår, inte ens man själv så är det inte lätt att få någon att lyssna. När tusen tankar far omkring, orolig i kroppen, rastlös men trött och utmattad. Det kliar i kroppen, man slår på sina ben för att de ska sluta klia. Stressad, ledsen och förvirrad. Ångesten i magen. Ångesten att förstå att alla andra känner inte som en själv. Att man är annorlunda men oanpassningsbar.
Känsligare mot intryck, ljud, rörelse, mot elaka kommentarer, roligare kommentarer, sorg, för relationer med människor m.m.. Att känna att man inte har något skydd, att vara känsligare än många andra men oförmögen att bygga upp sitt teflon.  Att förändra sina impulser. Att inte kunna hejda sig. Som att springa mot ett stup, veta att man slår sönder sig om man hoppar ut och ändå alltid hoppa. När hjärnan är så överkokt av tankar och intryck att det värker och spänner innanför skallbenet. Varenda muskel behöver vila men vibrerar av rastlöshet.
Det närmaste en människa utan adhd kan komma en adhdmänniskas känsla är att ta sin absolut stressigaste dag och leva den varje dag. Dag ut och dag in resten av livet. Veta att jag borde göra si, jag borde göra så men gör oftast tvärtom.
Att hålla gasen i botten, på högsta varven så motorn skriker och ändå inte kunna flytta foten från gaspedalen.
Klart att man blir ledsen, vem blir inte det? Att vara för mkt för sig själv och andra.


Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

Det fanns bara en startknapp, jag sa att vi hade hittat stoppknappen men inser nu
att medicinera är som att plötsligt hitta volymknappen.

ADHD

Vår utredningsresa är på sista versen. Jag vill börja med att säga att hittills har alla våra möten vart 100% lyckade. Alla läkare, psykologer, specialpedagoger har vart fantastiska. Vilket bemötande!! Tack alla inblandade i Nacka. Den utredningen vi fick ta del av för en tid sen var en exakt beskrivning av hur jag själv har "kartlagt" min son. Jag har ju givetvis inte kunnat låta bli att ta nytta av min yrkeskompetens när det gäller de delarna. MEN jag har vart noga med att hålla mig tillbaka och verkligen koncentrerat mig på att stanna i min roll som mamma. Självklart har jag vart orolig och min kontrollbehov har pockat på uppmärksamhet...-gör dom verkligen sitt jobb?(i fråga om tid, dåligt tålamod som jag kan ha....) vet dom egentligen vad dom gör nu? (vi och skolan fick ta del av utredningen först, min son sist) kan de verkligen kartlagt honom på så få tillfällen, jag menar visst vi svarade på 180 frågor men jag hade velat berättat en roman om hur han är, vad hans tillkortakommanden är, vad hans styrkor är, när han är si och när han är så.
Det behövdes aldrig. Allt var fantastiskt, det har vart ett superkompetent team runt oss.

Hans lättnad över att få svaret varför det är så svårt med vissa saker blev en känsla av befrielse för honom.
-mamma, det värsta är ändå inte adhd:n, det är dyslexin, sa han den dagen.
Vi skojade om att han har iallafall papper på att han är normalsmart och det har inte alla! :)

Som hans barnpsykolog sa:
Hela orkestern finns på plats och är jätteduktiga, dirigenten är dock på semester....
Vi får se hur vi får dirigenten att komma tillbaka från semestern men en sak har vi dock accepterat och det är att naturmedicin räcker tyvärr inte längre. Jag önskade det av hela mitt hjärta men det är inte alltid man får vad man önskar sig.