En funktionsnedsättning blir funktionshinder när man inte ger rätt anpassning och stöd

Häromdagen hade vi utvecklingssamtal. 30 minuter.... Det gick ändå bra och som prognosen ser ut nu så blir det godkänt eller mer i alla ämnen.
På punkten Vad kan skolan göra för att hjälpa dig lyckas nå dina mål? misstänker jag att det inte är bara vår punktlista som blir längst, utan flera av oss....

• Alla lärare ska känna till mina diagnoser dyslexi och adhd och anpassa utlärning efter det
• Alla ska känna till mina behov av anpassning
• Kunna med mina hjälpmedel
• Anpassat läromedel t ex filmlänkar att titta på
• Förstå hur min funktionsnedsättning ställer till det för mitt minne, förmåga av planering och organisation. Inte bli irriterad på mig för att jag inte har med mig t ex penna m.m. Jag gör så gott jag kan, oftast.
• Skriftliga och muntliga prov, den muntliga delen ska vara i samtalsform inte bara läsa frågorna upp och ner. 
• Gärna anteckningshjälp.
• Enkel tydlig information om vad som ska hända. Snabba förändringar är svårt.
• Tala om precis vad jag ska göra och vilken ordning jag ska göra det. Vad som är viktigast att göra först om jag inte hinner allt. Vem jag ska fråga om det blir fel och när jag kan fråga. När jag har ansvar och när andra har ansvar.

Förutom det så vill vi att skolan ska förstå

Min funktionsnedsättning är inte ett funktionshinder om jag får rätt hjälpmedel. 

Exempel. Ni har båda glasögon pga en synnedsättning. Er synnedsättning är en funktionsnedsättning när ni har glasögon(hjälpmedel) men tack vare dessa så är det inget funktionshinder. Ni är mina "glasögon" så att min funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder.

Det vill vi att alla lärare ska förstå.

Livet är så mycket mer än skolan

Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv

Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.

Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!

Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.

Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!

Som elektricitet....

Så här vid skolstart kommer känslan tillbaka. En oro och ångest som hela tiden pirrar i kroppen. Som ett myrkryp. Som att jag håller handen på ett elstaket vid en djurhage...fast mkt svagare.
Det är så mkt som har hänt och kan hända under skoltid. På bara en dag kan man krossas om man har otur. Det kan vara en annan elev men det kan oxå vara en lärare. Ingen går säker.
Jag vet att oro är att vara i framtiden och ångest att vara i det som varit. Att försöka vara här o nu. Det går lättare ibland men det svänger. Ibland flera gånger på en dag. Jag gör så gott jag kan och det bästa är när jag har fullt upp på jobbet så jag inte hinner fundera.
Snart är alla bitar på plats för hösten.
Skola. Mitt jobb. Min sambos arbetstider. Träningar. Egen tid. När jag lagt höstens logistikschema så kör vi nedräkning.  Första etappen är fram till höstlovet.
Klara färdiga gå!

Adhd och Eye q

När det närmar sig Nationella proven gäller det att fylla på sitt barn med så mycket skydd mot kränkningen den kommer att bli utsatt för så han klarar sig någorlunda helskinnad igenom.

Vi har precis börjat med Eye Q igen. Vi har hållit på med det sen ungefär 4 år tillbaka. Han äter 6 stycken eye q, en magnesium, en folsyra/B2 och 2000ie dvitamin varje morgon. Det går oftast bra och framför allt när han faktiskt själv upplever att det blir skillnad. Alltså lättare att koncentrera/fokusera sig.

Den bästa effekten får han precis i början och den håller i sig några veckor för att ungefär vid 3 månader börja avta. Då brukar vi göra så att vi avbryter vid skolloven för att få bättre effekt när lovet är över. Hittills har det fungerat bra.

Men att naturmedicinera sitt barn är INTE gratis vill jag tillägga men så får det vara tills vi känner att det inte räcker för att skolan ska fungera....vi närmar oss den gränsen...

Att lämna sitt barn på skolan med en klump i magen

...som är så stor att det känns som att du kommer att spy så fort du kommer i skymundan andra människor. Så känns det för mig när jag lämnar min son varje morgon vid skolan. Den sista tiden innan jullovet så ringde han och grät varje dag. Barn kan vara så elaka och hans plågoandar är subtila förnekande proffs.
Känslan att vara maktlös som förälder är fruktansvärd. Jag svävar runt i oro och ångest samtidigt som jag ska stötta honom.
Den här vårterminen börjar sin nedräkning idag.

Hur kan jag skydda mitt barn mot denna terror trots skolplikten? Jag kan ju inte gärna hålla honom hemma. Då kommer ju soc jagandes. Varje dag som går krossar honom litegrann.
Jag får ta en dag i taget och på första katastrofsituation ta kontakt med rektorn. Om dessa ungar vill ha krig så ska dom få det. Dom har ingen aning vad jag är kapabel till. Jag ger mig inte. Aldrig! Om det inte blir förändring nu så kommer världskrigen att blekna i historien. Jag kommer inte ligga ner i nån skyttegrav och vänta på att samtal efter samtal med dessa ungar inte leder till förändring. Jag ska rusta mig för krig och ingenting kommer att vara sig likt när jag är klar!

Innan jullovet fick jag ett mail där föräldrarna till den ena av killarna ville träffas för att få ordning på detta. Jag blev ärligt flygförbannad först. Sitta och ta en fika och prata om hur vi ska få det för anledningar som är på den nivån att vi kan lösa det över en fika. Jag svarade inte. Nu har jag lugnat mig och tänker att jag svarar ja på den fikan beroende på hur det visar sig att det går denna termin. Dock tycker jag att det här är på en helt annan nivå. Jag kräver av skolan att dom löser det omgående. Det är inte vi föräldrar som kommer att lösa det här, situationen är alldeles för allvarlig!

En dag i taget och måla inte faan på väggen brukar man säga....ska försöka tvätta bort hen då...

:/

Klump i magen av oro för hur sonens samtal kommer att låta idag..........

Svt:s programserie om Dyslexi

Jag tycker att alla runt ett barn som har dyslexi ska ta sig en stund få & då och plöja igenom Ur.se:s dokumentärserie och program för att förstå hur tufft vi har det med skolan. OCH om vi upplever att det är tufft så är det ändå ALLTID tuffast för barnen.

Jag tänker att det kanske är lättare för andra att förstår hur jobbigt det är att gå i skolan för ett barn med dyslexi om man beskriver det som en metafor att han varje dag springer ett marathon sen på kvällen ska vi ändå tvinga upp honom för Hammarbybacken, ibland en gång ibland två gånger. Varje läxa är en gång vardera.

Som ni alla förstår så är jag 100% emot läxor...tror vi alla vill umgås och kan umgås med våra barn utan skolans inblanding i vår fritid.

Dessutom så är de värsta förlorarna barnen som förutom att de har dyslexi kanske inte har fungerande föräldrar av olika anledningar allt från karriärföräldrar till missbrukare. De barnen har inte en chans, dom är redan dömda att misslyckas och varje dag i skolan i 9 år(antal dagar?) Går dom till skolan och mår fruktansvärt dåligt!!!!!
Vi pratade om det igår kväll. Jag var ledig hela dagen igår och jag "jobbade" med dyslexin från 8-20. Allt ifrån att titta igenom dokumentärer, ringa logopeden för ev kompleteringsuppgifter till försäkringsbolaget, ringa Folksam för ev medel till hjälpmedel, googla allt jag hittar om åtgärdsplaner och tips kring dyslexi, leta föreläsningar och mässor, köpa dator, installera alla hjälpmedel, sätta mig in och förstå hur hjälpmedlen fungerar, göra läxor med min son när han kom hem och förstod att han fått en ny dator med allt han behöver i(behöver jag beskriva lyckan?!?) åtgärdsprograms möte på skolan, till biblioteket för att ordna med inloggningsuppgifter för Legimus, maila dom uppgifterna till läraren, hem försöka förstå hur det fungerar, ladda hem en ljudbok på paddan(fungerade lättare på paddan än datorn). + handla, laga mat och hämta från hockeyträningen...
Stupade i säng 22.00
Kvar till idag:
Köpa hörlurar som han både kan använda som hörselkåpor och lyssna på sina hjälpmedel i skolan.

Jag vill oxå nämna att min sambo, min sons bonuspappa, är en helt fantastisk människa som är 100% engagerad i allt kring detta och fixar och donar där jag inte räcker till. <3 <3 <3

Www.ur.se

Om hur olika det är i skolor trots samma kommun...

Jag har under den här korta tiden som förälder till en kille som har dyslexi stött på så många föräldrar som berättat skräckhistorier om hur deras barn har det i skolan. Bedrövligt!!! Och plus att dom inte har samma egenskaper som mig. Jag ger mig inte en tum på vad jag vill ha. Jag kräver allt vi har rätt till och inget annat accepteras.
Jag läser på våra rättigheter och lagen m.m. problemet för vissa av dessa föräldrar är ju att dom själva har dyslexi och byrokratiska kan ju va krångligt utan dyslexi....+att jag upplever att de själva hukar sig för skolväsendet....av olika anledningar förstås. Har de haft en hemsk skoltid själva så kastas de säkert tillbaka av känslominnet redan när de sätter foten på skolgården...
Jan Björklund säger att alla barn i Sverige föds med samma förutsättningar....Pyttsan Björklund, fy skäms att uttrycka sig så ickeverklighetsförankrat i den positionen. Hjälp!!