Att kämpa som han gör och ändå inte räcka till

Då och då ramlar jag ner i Det stora hopplöshetens hål, fylld till bredden med oro och förtvivlan. När ingenting vi gör räcker till, när vi ger allt och vi ändå faller. Att varje dag bli tvungen att skicka sitt barn till något som jag vet han mår dåligt av känns så hemskt att mitt hjärta blöder och min bröstkorg krampar. Jag älskar honom mer än livet själv och skulle göra precis vad som helst för att han skulle få det lättare.
Att se hans blick slockna, att höra honom beskriva sin upplevelse av dagen, att se honom kämpa med sina tillkortakommanden och att känna hans sorg att inte vara som alla andra gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det känns som min bröstkorg fylls av vulkanlava som rinner genom varenda ådra i min kropp....och ändå är det ingenting motför vad han känner. Ibland när jag tröstar är det som att jag står på repeat och jag undrar om det fortfarande hjälper och om det fortfarande tröstar, hur länge kommer det att göra det?
Nu har vi snart tagit oss till högstadiet och jag vet, som alla andra, att då blir det ännu tuffare. Kommer han tillslut att driva omkring i korridorerna och vara en sån som alla vuxna tycker är jobbig och besvärlig? En sån som andra föräldrar inte vill att deras barn ska vara med? Och då undrar jag:
Fick han ens någon ärlig chans att lyckas? För tro mig, vi och framför allt han, gör så gott han kan och mycket mycket mer!...

Non vitae sed scholae discimus

Att lämna sitt barn på skolan med en klump i magen

...som är så stor att det känns som att du kommer att spy så fort du kommer i skymundan andra människor. Så känns det för mig när jag lämnar min son varje morgon vid skolan. Den sista tiden innan jullovet så ringde han och grät varje dag. Barn kan vara så elaka och hans plågoandar är subtila förnekande proffs.
Känslan att vara maktlös som förälder är fruktansvärd. Jag svävar runt i oro och ångest samtidigt som jag ska stötta honom.
Den här vårterminen börjar sin nedräkning idag.

Hur kan jag skydda mitt barn mot denna terror trots skolplikten? Jag kan ju inte gärna hålla honom hemma. Då kommer ju soc jagandes. Varje dag som går krossar honom litegrann.
Jag får ta en dag i taget och på första katastrofsituation ta kontakt med rektorn. Om dessa ungar vill ha krig så ska dom få det. Dom har ingen aning vad jag är kapabel till. Jag ger mig inte. Aldrig! Om det inte blir förändring nu så kommer världskrigen att blekna i historien. Jag kommer inte ligga ner i nån skyttegrav och vänta på att samtal efter samtal med dessa ungar inte leder till förändring. Jag ska rusta mig för krig och ingenting kommer att vara sig likt när jag är klar!

Innan jullovet fick jag ett mail där föräldrarna till den ena av killarna ville träffas för att få ordning på detta. Jag blev ärligt flygförbannad först. Sitta och ta en fika och prata om hur vi ska få det för anledningar som är på den nivån att vi kan lösa det över en fika. Jag svarade inte. Nu har jag lugnat mig och tänker att jag svarar ja på den fikan beroende på hur det visar sig att det går denna termin. Dock tycker jag att det här är på en helt annan nivå. Jag kräver av skolan att dom löser det omgående. Det är inte vi föräldrar som kommer att lösa det här, situationen är alldeles för allvarlig!

En dag i taget och måla inte faan på väggen brukar man säga....ska försöka tvätta bort hen då...

:/

Klump i magen av oro för hur sonens samtal kommer att låta idag..........