Studenten 2020

Här sitter jag en stund i soffan och samlar mig. Läser min gamla blogg.
Imorgon tar min son studenten. Jag kan inte riktigt ta in det. Han är klar med gymnasiet.
Han har haft världens bästa lärare/mentor och klass. Mentorn är stor som en björn, över 2 m lång och ett hjärta som är ännu större..han tog emot dessa vingklippt kantstötta killar.
Ingen av dem ville egentligen gå gymnasiet. De flesta med garden upp från högstadietiden. Idag på avslutningsfikat hade alla en klump i halsen.
Det har varit en lärorik tid för både elever och lärare. Idag pratade dom minnen. Hur deras lärare minns deras första dag. Hur de minns varandra första dagen. Situationer som uppstått och hur det löste sig.
Att skiljas åt och göra avslut kan kännas tufft. Att gå en fordonslinje kan präglas av en machokultur, det fanns inte! De blev snuvade på sista terminen tillsammans pga covid-19. Även om många av dem setts på fritiden så hade dom en mkt speciell klass där mjuka värden blev värdefullt, det har visserligen flugit verktyg och stolar men mest av allt så har det varit mycket skratt och kärleksfullt.
Vilken vändning och vilka minnen. På 3 år har deras uppfattning av skolan förändrats helt. En viktig pusselbit för en fortsatt resa genom livet. 💖 tack

Examen 9an 💕💪🏆

Nu är vi i mål. Vi klarade det! Jag läser igenom gamla blogginlägg och ibland rinner tårarna och ibland ler jag. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. Det har varit allt t.o.m. några riktiga skrattanfall. Adhd och dyslexi är inga direkta vip-biljetter i skolan.
Han har blivit äldre, jag har blivit äldre. Vi har lärt oss så otroligt mycket under den här tiden. Om oss själva men även om oss som team. "- det blåser upp till storm ungar, kom så ror vi ut tillsammans, sa muminpappan". Så blev det.
Jag tänker på alla de "mini föreläsningar", handledningar, 100tals mail och möten som funnits under åren. Jag har alla mail sparade och alla möten dokumenterade. Jag lärde mig den hårda vägen redan första halvåret, allt ska finnas på pränt annars har det aldrig hänt...
Jag har jobbat 75% och förlorat 25% av årsinkomsten sen 2010 för jag insåg att jag aldrig kommer kunna/orka driva det här projektet Grundskola i hamn om jag jobbar heltid. Det hade inneburit en total kollaps av mig själv.
Jag minns när vi gick in på skolgården första skoldagen. Han var förväntansfull och glad, som jag. Det är så otroligt sorgligt när jag tänker på hur den känslan han bar på sakta men säkert rann ur honom. Jag insåg så småningom att det här blir tufft men jag är tuffare, för jag hade inget val. Problemet med en sån här situation är att det handlar om honom, och han var inte lika tuff, helt utan teflon att handskas med det ruttna mörker som kan serveras i livet. Han är mitt kryptonit, när det gör ont i honom gör det ont i mig. Men jag har inte tappat bort mig under resan, han har inte tappat bort sig. Han har lärt sig den hårda vägen, han har blivit tuffare och teflonen har vuxit fram och skyddat honom. Det har vid några tillfällen varit helvetet på jorden men vi har brutit ihop och gått vidare.
Nu står vi här idag. Han klarade grundskolan med godkänt i allt. Jag är så otroligt stolt över honom, över mig själv och över oss. Jag vill tacka min mamma och pappa (som vi tragiskt nog förlorade 2010) för alla timmar av lyssnande, stöttande och tröstande. Liksaså min älskade sambo som aldrig nånsin tvivlat på min kompetens och kraft och som alltid funnits för oss 100%. Jag älskar er 💕 och till min son vill jag säga Grattis, du gjorde det, du klarade det -faan, va du duger! Jag älskar dig 💕 Alltid.

"Livet är inte fridfullt, sa muminmamman förtjust"

"Tigrinnan skyddar alltid sina barn oavsett konsekvenser. Om det så innebär hennes död"

-mamma, utan er klarar jag inte det här...

När min son var 12 år och sa det till mig så kändes som marken under mig försvann. Han grät. Allt snurrade, allt gick jättefort och slowmotion samtidigt, mitt hjärta bultade så jag kände min puls i öronen. Tårarna brände, ett band spändes åt runt bröstet, luften tog slut och det kändes som jag skulle svimma.

Det var en fredag i februari, klockan var tio på kvällen, kolsvart och iskallt ute.Jag släppte av min son och sambo utanför dörren och körde runt bilen till vår parkering på baksidan av huset. Stängde av bilen.  Jag släppte ratten och jag släppte allt. Jag gallskrek rakt ut, från botten av mitt hjärta -GUUUUUD OM DU FINNS SÅ ÄR DET DAGS ATT VISA DET NU!!! Jag grät som Lille-skutt i bilen. På riktigt fulgrät. Skrek och grät. Skrek och grät. Min sorg var bottenlös, min kraft tog slut, jag var tom.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.

Vårt liv är inte knapplift och barnbacke, mer bergsklättring utan säkerhetslina och svart puckelpist.

Förskolan gick jättebra. Sen började skolan. Redan i ettan så förstod jag att det här blir tufft. Jag började fråga om dyslexi. Hans pappa har både dyslexi och adhd så med tanke på hur hög ärftlighet det faktiskt är så skulle det knappast vara en överraskning. Men bemötandet blev det klassiska "lilla gumman metoden" -men alla barn har inte dyslexi för att de inte knäcker koden på en gång. Det tystnade mig då. Vi kämpade hela lågstadiet, hjälp vad jag hatade dessa läsprojekt på 30 minuter. Han grät, jag grät. Jag mailade skolan och fick -"lilla gumman", ni måste se till att ha roligt, det är ännu viktigare för honom att läsa 30 minuter när han har svårt för det etc. Jag vet inte hur många mail och samtal jag haft kring bara läskoden.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa  -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.

Men från den dagen han fick sin dyslexidiagnos förstod jag att det är jag som behöver kvalitetssäkra hans skolgång. Don't take NO for an answer. Inte lita på någon annan. Här gällde det att förkovra sig i allt som gick att få tag i. Ja, nu har jag inte läst ALLT men tillräckligt för att veta vad som gäller. INGEN nekar mig det stöd jag vet att vi har rätt till. Jag har skrivit ut skollagen och haft med paragrafer på möten, haft minst 3 möten/termin med skolan och ännu fler mail,

Jag är trött på skolans inkompetens kring diagnoser, jag tycker inte att lärare ska få undervisa utan att komplettera sin lärarutbildning med kunskap kring diagnoser.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!?  när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.

Ja många saker som hänt under åren förstår jag inte idag hur jag kunnat accepterat men eftersom vårt liv inte bara består av skolgången så finns det andra områden som oxå påverkat min styrka under åren.

Så ni som klagar över dessa ungdomar. Håll tyst! Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och får.

Om ditt barn kallar dig HORA så får du släppa topplocket. Det är okej!

Då och då läser jag i grupper på fb hur ledsna vuxna blivit när de blir kallade både det ena och det andra av sina barn. De vuxna gråter och är förtvivlade för barnen skriker -dö, din jävla hora etc etc
När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.

Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.

Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.

Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".

När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!

Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.

Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.

"Vi sviker barnen när vi medicinerar dem"

Intressant! Jag håller till viss del med honom. Vi ska inte medicinera alla barnen när det egentligen är systemet skola vi SKA förändra. Givetvis finns det föräldrar som skulle behöva skärpas upp så barnens livssituation blir bättre men när han uttrycker det som att barnen behöver tydliga ramar låter han som en gammal magister ur Madicken. Den ramen behöver beskrivas som en kärleksfull ram med mkt kommunikation och mjuka värden. Människor med adhd är känsliga. Känsligare än genomsnittet. Enligt mig nästa "hudlösa". Allt går rakt in utan filter. Det blir för mkt i dagens samhälle och de hittar olika försvarsstrategier. Att de vissa sen blir utåtagerande, anses vara skitungar, jobbiga som ska uppfostras o leder till nästintill militärisk uppfostran skadar dessa barn ännu mer. Jag ser allt som oftast vuxna som inte kan handskas med barnen och ju mer auktoritet de visar dessto sämre resultat blir det. Vuxna som tror att stränghet och makt ger respekt och lydnad. Det gör det förvisso men respekt ur rädsla...ett tydligt tecken fr den vuxne är rädsla för svaghet och sårbarhet..

Det finns barn som visar på samma symtom som är kriterierna för att få diagnosen men egentligen så är det den miljö de växer upp i. Felet när dessa barn får diagnosen är ju givetvis att det inte är ngn lösning. De visar signaler på att något är fel och om de då får diagnosen men det egentligen är miljön så blir det inte bättre med medicin. Orsaken består ju lika så barnens symtom. Om familjen utreds och får rätt stöd och struktur så får man se vad resultatet blir och utgå därifrån. 

Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Många av dessa barn har ju föräldrar med adhd, vilket så klart ökar ärftlighet men också hemmiljön och livsmönster. Dessa föräldrar har mkt troligt inte haft det så lätt i livet och de i bästa fall så har de rett ut vissa kantstötta sidor hos sig själv så de kan hjälpa sitt barn få en enklare start och hitta strategier för en enklare vardag. Men har de inte det så finns det stor risk att barnen går samma väg. 
De flesta föräldrar som jag träffat på kurser och utbildningar upplevs vara otroligt hjälpsökande och intresserade av att hitta lösningar. Många är sorgsna utmattade och enormt tacksamma för alla råd idéer och feedback. 
De är utmattade av att kämpa för att sitt barn ska få möjlighet att lyckas, få förståelse och orka befinna sig i det skolsystem som de har skolplikt att befinna sig i. 
De flesta har kraschat av utmattning, ingen familj består av två heltidsarbetande föräldrar.
I vårt fall så jobbar jag 75% för att stötta och hjälpa min son genom skolan. Jag förlorar 25% i årsinkomst för att samhället inte kan handskas med min sons diagnoser, och trots det så har vi skolplikt. Jag lägger 6-10 tim/veckan på allt från studera tillsammans med honom, anpassa material i t ex pp med inläsning, leta bra filmer, dokumentärer, hemsidor för pedagogisk inlärning, möten med skolan, föreläsningar, utbilda mig och sist men inte minst hålla liv i hans självkänsla.

Klart att jag i perioder kan bli bitter och orkeslös men det får inte växa och ta över. Men just nu kan jag säga att det ska bli otroligt skönt med sommarlov! 

http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-

En funktionsnedsättning blir funktionshinder när man inte ger rätt anpassning och stöd

Häromdagen hade vi utvecklingssamtal. 30 minuter.... Det gick ändå bra och som prognosen ser ut nu så blir det godkänt eller mer i alla ämnen.
På punkten Vad kan skolan göra för att hjälpa dig lyckas nå dina mål? misstänker jag att det inte är bara vår punktlista som blir längst, utan flera av oss....

• Alla lärare ska känna till mina diagnoser dyslexi och adhd och anpassa utlärning efter det
• Alla ska känna till mina behov av anpassning
• Kunna med mina hjälpmedel
• Anpassat läromedel t ex filmlänkar att titta på
• Förstå hur min funktionsnedsättning ställer till det för mitt minne, förmåga av planering och organisation. Inte bli irriterad på mig för att jag inte har med mig t ex penna m.m. Jag gör så gott jag kan, oftast.
• Skriftliga och muntliga prov, den muntliga delen ska vara i samtalsform inte bara läsa frågorna upp och ner. 
• Gärna anteckningshjälp.
• Enkel tydlig information om vad som ska hända. Snabba förändringar är svårt.
• Tala om precis vad jag ska göra och vilken ordning jag ska göra det. Vad som är viktigast att göra först om jag inte hinner allt. Vem jag ska fråga om det blir fel och när jag kan fråga. När jag har ansvar och när andra har ansvar.

Förutom det så vill vi att skolan ska förstå

Min funktionsnedsättning är inte ett funktionshinder om jag får rätt hjälpmedel. 

Exempel. Ni har båda glasögon pga en synnedsättning. Er synnedsättning är en funktionsnedsättning när ni har glasögon(hjälpmedel) men tack vare dessa så är det inget funktionshinder. Ni är mina "glasögon" så att min funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder.

Det vill vi att alla lärare ska förstå.

Det obehagliga flytet

När den där känslan av lugn legat för länge och det börjar krypa i kroppen av oro. Vad missar jag? Vart funkar det inte nu?

Vi lär av våra erfarenheter, bra som dåliga och tyvärr så har jag inlärt i mig nu efter dessa skolår att det här lugnet som jag känner betyder inte att det flyter utan snarare att jag missar något. Jag hoppas än en gång att jag har fel.

Tack o lov så går min son fortfarande till skolan och han tycker det är roligt. Det tyckte han inte för nått år sedan.... Men nu i högstadiet har det blivit bättre.

Lägger in en bild som metafor hur jag ser mig själv och min roll som förälder till ett barn med behov i skolan. Jag säger inte att skolan är hundar. Absolut inte! Men jag ser det mer som att jag måste hela tiden ha koll på varje lärare/ämne och om jag missar något så blir det inte bra.