Att gå i skolan med dyslexi är ingen dans på rosor

Det kändes som någon tömde en hink med iskallt vatten över mig när insikten kom till mig häromdagen. Det som ställer till det mest för min son i skolan är INTE hans ADHD det är hans dyslexi. Tänka sig....jag hade en förutfattad mening att det skulle vara enklare för skolan att hitta lösningar kring det än adhd. Men aj vad jag bedrog mig.

Jag ska ärligt säga att jag känner mig lurad av skolan och den känslan är inte bra. Mycket har hänt det här året, nu när jag utvärderar året hemma på kammaren så inser jag att det är "mycket snack och liten verkstad".

Vid skolavslutningen i 6an 2014 så blir jag lovad att det ska bli en ordentlig överlämning kring min sons funktionsnedsättningar och behov av anpassad skolgång. Ingen återkoppling till mig när det är gjort.. Jag hade stort förtroende för hans lärare och litade hens ord. När augusti sen kommer så hör jag inte ett ljud ifrån skolan. Så här efteråt så inser jag att jag borde lyssnat på min intuition och agerat direkt men jag, som många andra, vill inte komma på kant med skolan direkt med oro eftersom jag är beroende av att vår relation fungerar och framför allt är min son beroende av det. Jag väntar 2 veckor in i terminen tills jag skickar ett mail och ber om ett möte. Det är ett enligt mig ett bra möte men det blir jättetydligt för mig att det inte alls vart någon duglig överlämning.  

Jag har med mig en broschyr som jag fått av Adhd-center på Rosenlunds sjukhus. "För pedagoger till barn med ADHD" tror jag den heter. Jag sträcker fram den och tycker själv att jag är försiktig och lite ursäktande. Möts av ett leende och -han är ju inte den första eleven som går här på skolan som har adhd. Det gick som en rysning längs ryggraden men jag la bara tillbaka den i knät -ok, jag förstår, va bra, då vet jag att allt kommer gå rätt och på bästa sätt kring honom, då behöver jag inte oroa mig.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag egentligen borde lagt fokus på min sons dyslexi. Att det va den som skulle bli den största utmaningen för dem, honom och mig. Hela skolsystemet bygger ju på att han ska kunna ta till sig text. Text i mängder. 

Det är inte så att han nekats det jag bett om direkt men som jag ser det nu så finns INGA fungerande rutiner. 

Vem har ansvaret för att hans dator fungerar?

Vem har ansvaret för att alla hjälpmedel som står i hans utredning ska finnas installerade i hans dator?

Vem har ansvaret att hjälpa honom förstå detta? 

Vem har ansvaret att öva med honom?

Hur ser rutinerna ut på skolan kring detta?

Häromdagen var jag och min son på ett möte med en man som är ansvarig för hjälpmedel i kommunen där vi bor. Min son har tagit med sig sin dator för att vi ska få lära oss hjälpmedlen(1½ vecka kvar på 7an?!?!) Det tar 45 minuter för hans dator att starta upp!!!! Sen upptäcker jag till min fasa att INGA av hans hjälpmedel som står i hans utredning finns installerade i hans dator. Jag var så rasande att det skummade i kroppen. En känsla som tillslut går över till illamående och huvudvärk för mig om jag inte tar ansvar för den. De använder digitalt läromedel på hans skola vilket betyder att allt finns i hans dator webb-baserat. Det har absolut inte på något vis vart enkelt och särskilt bra utvecklat. Uppläsningsfunktionen är helt bedrövlig och inget är lättöverskådligt men det är vad som funnits. Men hans andra hjälpmedel som Stava rex, Spellright, Claroread, scanner-mus, inläsningsfunktion m.m. fanns inte ens. Det behövs i Word.

Jag fattar inte att han överhuvudtaget klarat 7an???!?!

Min paranoida sida säger mig att de driver honom till att straffa ut sig själv och bli ett barn som trilskas och krånglar och sen lägger man skulden på honom att vara svår att han att göra med men jag slår bort den tanken.....ett tag till...

Han har adhd och hör till den minoritet av barn idag som inte föredrar att spendera sin fritid framför en dator. Detta är till hans nackdel såklart men så ser hans personlighet ut och jag vill inte tvinga honom sitta framför en dator på sin fritid. Jag tror inte att hans fritid ska fyllas med att öva på sina hjälpmedel för att klara sin skolundervisning. Det ska ske på skoltid av skolan enligt mig. ANNARS är det inte en likvärdig skola. Då är hans skolgång beroende på hur mycket jag engagerar mig som förälder. Det handlar absolut inte om att jag tror mig vara ansvarsfri och inte vill studera med min son. Men jag vill att vi tydliggör ansvarsbiten. Ska jag vara nitisk så ska ju inte hans resultat vara beroende av oss föräldrar. Vilket jag självklart vet att den är till 95%. Det är ingen likvärdig skola idag. Det är en utopi 2015 i Sverige.

Jag är så evigt tacksam över föreningar som Föräldraföreningen för dyslektiska barn och Attension men oxå över Adhd-center. Tack för allt stöd och kunskap!!!

Att kämpa som han gör och ändå inte räcka till

Då och då ramlar jag ner i Det stora hopplöshetens hål, fylld till bredden med oro och förtvivlan. När ingenting vi gör räcker till, när vi ger allt och vi ändå faller. Att varje dag bli tvungen att skicka sitt barn till något som jag vet han mår dåligt av känns så hemskt att mitt hjärta blöder och min bröstkorg krampar. Jag älskar honom mer än livet själv och skulle göra precis vad som helst för att han skulle få det lättare.
Att se hans blick slockna, att höra honom beskriva sin upplevelse av dagen, att se honom kämpa med sina tillkortakommanden och att känna hans sorg att inte vara som alla andra gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det känns som min bröstkorg fylls av vulkanlava som rinner genom varenda ådra i min kropp....och ändå är det ingenting motför vad han känner. Ibland när jag tröstar är det som att jag står på repeat och jag undrar om det fortfarande hjälper och om det fortfarande tröstar, hur länge kommer det att göra det?
Nu har vi snart tagit oss till högstadiet och jag vet, som alla andra, att då blir det ännu tuffare. Kommer han tillslut att driva omkring i korridorerna och vara en sån som alla vuxna tycker är jobbig och besvärlig? En sån som andra föräldrar inte vill att deras barn ska vara med? Och då undrar jag:
Fick han ens någon ärlig chans att lyckas? För tro mig, vi och framför allt han, gör så gott han kan och mycket mycket mer!...

Non vitae sed scholae discimus

Att vara normalbegåvad och ändå inte klara skolans krav

Min son och andra med diagnoser är  de som har papper på att de är normalbegåvade men ändå inte klarar av skolkraven. Är det då dem det är fel på eller är det skolan? Jag envisas med att säga att det är skolan. Skolverket är en förlegad instition förmodligen fylld till bredden av människor som klarat skolan galant. Jag kanske är fördomsfull som tror att alla dessa människor haft en normal skolgång men å andra sidan så säger det sig själv. Dom bestämmer, sätter regelverket så snävt att alla barn som inte tillhör de"normala" slås ut ur samhällssystemet redan i skolan. Det sjuka i det är ju oxå att förr så satte man upp vad som var "normalt" efter en majoritet, idag sätter man det efter en minoritet. Alla dessa undersökningar om svenska skolan bevisar ju att det är ett sjunkande skepp och våra barn följer med ner i djupet. Det är enligt mig brott mot barnkonventionen, mänskliga rättigheter och diskriminering av människor, i det här fallet barn.
Inte ens dom normalstörda barnen klarar svenska skolan särskilt bra. Vad beror det på? Vad ska vi göra åt det? Björklunds lösning på problemet uttryckte han i en debatt jag såg, var att sätta betyg ännu tidigare. Är han riktigt frisk i huvudet? Det är så långt ifrån hur jag ser på lösningen att jag kan inte ens föstå vad han försöker att mena.....
Jag anser att lärarna ska få tillbaka sin huvuduppgift:
Att lära våra barn något. Som jag skrivit förrut så anser jag att Att lära ut, har blivit sekundärt och administratör blivit primärt.
Att få högre status genom höjda löner, det är dom som lägger halva grunden för Sveriges framtid(andra hälften står förhoppningsvis alla föräldrar/vuxna förebilder för)
Förläng skoldagarna  med 1 timma varje dag
Aldrig läxor.

Svt en kort debatt

Härom kvällen lyssnade jag på en kort debatt med Jan Björklund och en annan man (s). Jan Björklund kan omöjligt tro på sig själv. Att ge barn betyg från yngre ålder är lösningen på att så många misslyckas i skolan idag. Jag kan inte tro att han verkligen tror på sg själv. Det kan inte finnas sån dumhet....eller jo tydligen. Hörde på radion för några månader sen att det har visat sig:
De barn som har lättast att få ångest och dåligt samvete klarar sig bäst i den svenska skolan. Yiiiipppiii! Nyfikenhet, lust, intresserade, roligt fanns inte med på listan. 2013? Man sekundärskäms ju :(

Vi kan ju lika gärna börja ge barnen fysisk bestraffning igen, för den psykiska som just nu pågår är svåridentifierad men gör lika ont. AS!