Om ditt barn kallar dig HORA så får du släppa topplocket. Det är okej!

Då och då läser jag i grupper på fb hur ledsna vuxna blivit när de blir kallade både det ena och det andra av sina barn. De vuxna gråter och är förtvivlade för barnen skriker -dö, din jävla hora etc etc
När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.

Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.

Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.

Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".

När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!

Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.

Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.

Elvanse

Vi har bytt medicin. Hittills har det gått superbra!
Jag kunde ibland tycka att min son verkade få add istället för adhd av Concertan. Mer att hans hyperaktivitet försvunnit men inuti så har det vart samma turbo. När vi äntligen fått diagnosen och började medicinera så jublade vi över effekten men efter år och på vägen in i sommarlovet så tänkte jag på föreläsningen jag vart på med Hjälmar Novak om medicinering. Han sa -leta rätt medicin, hittar ni inte rätt så byt till nästa, det finns ingen anledning till att nöja sig med att det blir bättre om man inte provat alla. Först när man letat runt så vet man...typ nått sånt.

Vi bestämde oss för att byta och är nu inne på andra veckan. Hans upplevelse är vår riktning. Han säger själv att han tycker det känns bättre. Lättare med koncentrationen, gladare, inget aptitbortfall.
Så vi fortsätter med den här.
Nu ska vi bara hitta rätt dos....och han får samtidigt känna sig levande

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Första semestern m concerta

Vi är utomlands för första ggn sen medicineringen började. Jag ska erkänna att jag hade en stressklump i magen innan eftersom det inte är som för de flesta andra att åka på semester. Med ett barn m adhd ska det hända något hela tiden och det krävs lätt 5 pers för att räcka till. Denna sprakande energi kan trötta ut vem som helst som inte har adhd själv förståss. 
Nu har han suttit på bryggan nedanför hotellet i långa stunder och jag som gärna blir lite orolig och förväxlar lugn med depp utifrån tidigare erfarenhet blir stressad och frågar hela tiden om han mår bra -ja mamma jag känner mig så lugn jag vill bara sitta här och titta på fiskarna som fiskar.
På kvällen sitter han i sanden gräver och samtidigt tittar när fiskarna står och där och väntar på napp. Självklart gör vi massa saker som spelar fotboll, hyr bil, går på markander, äter på restaurang som tidigare men skillnaden är att han inte har ett kli i kroppen utan oxå kan njuta.
Jag upplever alltså en lugn semester och känner mig som nyfödd.

När det gamla kommer ikapp

Jag vet att jag inte ska döma mig själv för att jag inget gjort tidigare. Egentligen så stämmer det inte att jag inget gjort, jag har gjort massor men igår svepte en stor sorg över mig. Slet och drog i mitt hjärta så tårarna forsade ur mig. Jag fick så dåligt samvete att jag lät det gå så långt. Han var ju djupt deprimerad och hade tappat livslusten. Vi famlade omkring i mörkret och jag var fullt upptagen med att få oss igenom dagen när jag skulle räckt ut en hand och bett om hjälp.
Hur kunde jag låta det gå så långt, en massa frågor och ifrågasättande från min inre Domare som fick luft under sina vingar efter att ha legat nedtryckt under flera år.
Jag hittade en sammanställning i min dator som jag skrivit om min tolkning om Livet, Kärlek, barn och föräldrar när jag slutade arbeta med ungdomar med missbruk. En punkt var -vid diagnosmisstanke, skynda att utreda för att skydda barnet från onödig olycka......aj! det gjorde ont...

Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar tidigare. Jag har till och med ringt bup vid 2 tillfällen efter sommarloven för att rådgöra kring utredning men när sen rutinerna, skolan och 6 hockeyträningar i veckan så har det rullat igång och jag släppt det.

Men nu är det slutältat och jag har sagt till min son att jag är ledsen för att jag inget gjort tidigare men han svarade att han förstod att jag gjort det jag trott va bäst för honom för jag älskar honom. -det vet jag, sa han.


Nu ska jag vara snäll mot mig själv och glad för att vi är där vi är istället.

Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

När ingen förstår, inte ens man själv så är det inte lätt att få någon att lyssna. När tusen tankar far omkring, orolig i kroppen, rastlös men trött och utmattad. Det kliar i kroppen, man slår på sina ben för att de ska sluta klia. Stressad, ledsen och förvirrad. Ångesten i magen. Ångesten att förstå att alla andra känner inte som en själv. Att man är annorlunda men oanpassningsbar.
Känsligare mot intryck, ljud, rörelse, mot elaka kommentarer, roligare kommentarer, sorg, för relationer med människor m.m.. Att känna att man inte har något skydd, att vara känsligare än många andra men oförmögen att bygga upp sitt teflon.  Att förändra sina impulser. Att inte kunna hejda sig. Som att springa mot ett stup, veta att man slår sönder sig om man hoppar ut och ändå alltid hoppa. När hjärnan är så överkokt av tankar och intryck att det värker och spänner innanför skallbenet. Varenda muskel behöver vila men vibrerar av rastlöshet.
Det närmaste en människa utan adhd kan komma en adhdmänniskas känsla är att ta sin absolut stressigaste dag och leva den varje dag. Dag ut och dag in resten av livet. Veta att jag borde göra si, jag borde göra så men gör oftast tvärtom.
Att hålla gasen i botten, på högsta varven så motorn skriker och ändå inte kunna flytta foten från gaspedalen.
Klart att man blir ledsen, vem blir inte det? Att vara för mkt för sig själv och andra.


Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

Det fanns bara en startknapp, jag sa att vi hade hittat stoppknappen men inser nu
att medicinera är som att plötsligt hitta volymknappen.

Concerta och plötsligt ingen äggallergi??

Ja nu vet jag inte om det finns vetenskap på detta men vi har upptäckt här hemma att när min son äter sin concerta så är han inte allergisk mot ägg?!?! Den dagen han missade sin concerta reagerade han allergiskt igen men sen när han tagit sin medicin så kan hans kropp äta ägg...

Jag måste genast googla på ämnet....

Nån som vet ngt om detta??

Concerta

Efter år av mörker i en lång tunnel ser vi ett ljus och den här gången tror jag inte det är ett tåg.

I 4 v har min son ätit Concerta. Jag kan knappt beskriva vilken skillnad det är. Det som förr vart fullständigt omöjligt funkar idag. Och viktigast av allt, han är gladare, han har fått livslusten tillbaka. Han skrattar t.o.m. i sömnen vilket han slutat med för längesen. Det läker mitt ömma hjärta.

Nu finns en planering, allt är inte kaos hela tiden. Att leva i kaos är fruktansvärt utmattande. Att spraka som ett tomtebloss är utmattande, inte bara för en själv men även omgivningen.
Dirigenten verkar ha kommit tillbaka från semestern. Planerar och prioriterar. Bibliotekarien är tillbaka från semestern,  sorterar i arkivet och kan sen hämta upp ur kunskapsbanken.

Att plötsligt lära känna sidor hos sin son efter 13 år får mig att bli mest glad men oxå ledsen. Glad för att han faktiskt bara är 13 år och vi hittat en lösning men ledsen för att det hela tiden funnits en människa där inne som jag aldrig lärt känna fast jag är hans mamma.

Han deltar i samtal, lyssnar, reflekterar, håller tråden genom meningarna och stakar inte upp sig 3 ggr på varje för att det gasar tankar hela tiden. Hoppar inte hela tiden med ena benet. Hör vad man säger på första tillfället och minns det.

Plötsligt blir mitt stöttande beteende ett curlande om jag inte slutar. Plötsligt får jag massvis med tid. Plötsligt kan jag sluta tänka på nästa steg hela tiden.

Om jag beskriver det som en tornado i full gas som stannat av, åtminstone sänkt farten till vind och jag ser ett barn som suttit ihopkrupen där inne i mitten,  som vaknar, som sträcker på sig och går ut för att handskas med livet på lite samma villkor som de andra.

Givetvis säger jag inte att det endast behövs medicinering utan oxå fortsatt stöd men inte i samma utsträckning längre.

Och för er som har negativa åsikter om medicinering men aldrig vart i liknande situation. Gör er inte besväret. Va tyst! Att kritisera oss och vårt val är som att dra ner någon under vattenytan som precis nått fram till livbåten.