När det gamla kommer ikapp

Jag vet att jag inte ska döma mig själv för att jag inget gjort tidigare. Egentligen så stämmer det inte att jag inget gjort, jag har gjort massor men igår svepte en stor sorg över mig. Slet och drog i mitt hjärta så tårarna forsade ur mig. Jag fick så dåligt samvete att jag lät det gå så långt. Han var ju djupt deprimerad och hade tappat livslusten. Vi famlade omkring i mörkret och jag var fullt upptagen med att få oss igenom dagen när jag skulle räckt ut en hand och bett om hjälp.
Hur kunde jag låta det gå så långt, en massa frågor och ifrågasättande från min inre Domare som fick luft under sina vingar efter att ha legat nedtryckt under flera år.
Jag hittade en sammanställning i min dator som jag skrivit om min tolkning om Livet, Kärlek, barn och föräldrar när jag slutade arbeta med ungdomar med missbruk. En punkt var -vid diagnosmisstanke, skynda att utreda för att skydda barnet från onödig olycka......aj! det gjorde ont...

Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar tidigare. Jag har till och med ringt bup vid 2 tillfällen efter sommarloven för att rådgöra kring utredning men när sen rutinerna, skolan och 6 hockeyträningar i veckan så har det rullat igång och jag släppt det.

Men nu är det slutältat och jag har sagt till min son att jag är ledsen för att jag inget gjort tidigare men han svarade att han förstod att jag gjort det jag trott va bäst för honom för jag älskar honom. -det vet jag, sa han.


Nu ska jag vara snäll mot mig själv och glad för att vi är där vi är istället.