Visar inlägg med etikett föräldrar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett föräldrar. Visa alla inlägg

fredag 18 november 2016

Om ditt barn kallar dig HORA så får du släppa topplocket. Det är okej!

Då och då läser jag i grupper på fb hur ledsna vuxna blivit när de blir kallade både det ena och det andra av sina barn. De vuxna gråter och är förtvivlade för barnen skriker -dö, din jävla hora etc etc
När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.

Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.

Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.

Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".

När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!

Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.

Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.


onsdag 9 september 2015

Tips att tänka på för dig som är föräldrar

Mina tips till dig är
-ALLTID lärare(mentor) och specialpedagogen med på möten om ditt barn går hos en sådan
-max 5 veckor mellan mötes tillfällena

-ha alltid din kalender med
-maila in det du tycker är viktigt att ni tar upp till möten, så lite som möjligt ska komma upp på bordet som en överraskning på mötet och kunna skjutas upp till ytterligare nästa möte
-försök att håll dig "sams" m skolan så långt det bara går, var vänlig men bestämd.
-uppmuntra och ge dom positiv feedback då saker fungerar
-ta kontakt m Föräldraföreningen för dyslektiska barn, ett otroligt stöd att ringa och fråga när stormen driver in
-försök att behålla kontakten med logopeden
-kopiera och scanna in utredningen så du alltid har den till hands
-sätt personligt ansvar för vem som gör vad på skolan
-veckovis återkoppling hur det går för honom i skolan, behöver inte vara långt, bara ett stycke
-va vaksam hur det går m klasskamraterna, barn kan vara elaka små människor
-läs ALLT du kan komma över. Forskning är alltid bra att komma med
-skriv ut berörda delar ur skollagen
-på skolmöten. Ta alltid med dig dessa delar, logopedutlåtande, åtgärdsplaner
-maila om allt, så allt finns dokumenterat. Inga muntliga överenskommelser. Om du och skolan samtalar kring ngt du tror kan vara viktigt att ha med i framtiden. Be vederbörande skriva ner och maila det till dig
-va lyhörd på alla signaler din son ger. Blir han trött av att läsa. Sluta direkt. 
-läs matteuppgifter. Onödigt att läsa för honom om det tröttar ut honom. 
-Skaffa snabbt alla hjälpmedel han kan tänkas behöva. Vänta inte en dag.
-kolla med ert försäkringsbolag. Ni får en dator upp till 10000 har jag för mig. Mot en liten kostnad såklart. 
-sök vårdbidrag hos försäkringskassan
-han ska ALDRIG sitta på raster och göra skolarbete. Han om ngn behöver vila. Jag läste en gång att det generellt är 7 ggr jobbigare för en dyslektiker att läsa. Vilket betyder att om han läst i 10 min. Så är han lika trött som vi som inte har dyslexi är när vi läst 70 min.
-se till att ngn på skolan tar ansvar för att lära honom alla hjälpmedel. Min erfarenhet är tyvärr att det är en hög medelålder med bristfällig datavana som är spec.pedagoger. (vi kan ha haft otur så isf ber jag om ursäkt)
M.m.



(detta är ett inkopierat inlägg som jag skrev i ett flöde på fb så därför ser det annorlunda ut än annars...)












onsdag 28 maj 2014

Grundkurs Föräldrar till tonåringar Adhd Tjejer del 2

Flickor upptäcks senare, troligen underdiagnostiserade och det finns säkert många som har förslag på varför. Har för mig att jag hörde att genomsnittsåldern för en diagnos för tjejer är 16. Det blev även tydligt i vår föräldragrupp på adhd-center där flest tjejföräldrar hade 16 åringar.

En av anledningarna till varför det upptäcks senare är för att tjejer visar sig ha likartad symtombild som killar när det gäller uppmärksamhetsproblem men bättre impulskontroll och mindre påtaglig hyperaktivitet.
I folkmun kan det kanske beskrivas som att dess tjejer inte stör så mkt på lektioner utan kan t.o.m. vara en av de minst besvärliga eleverna eftersom de inte far omkring utan sitter tyst, men med tusen tankar och väldigt introverta.

Jag minns själv när jag för 8 år sedan arbetade på ett hvb-hem där en av tjejerna hade adhd(kallades då add). Hon satt på kökssoffan och "snurrade" i sitt huvud och under tiden blev 2 av killarna(adhd) som bodde där osams vid spisen och den ena kastade en stor kastrull med 10 liter kokande vatten mot den andra. Personalen prioriterade hela tiden dessa 2 yrväder med stora problem med impulskontrollen. Samtidigt som hon bara satt stilla på kökssoffan och tittade på. Det är inte konstigt med personalens prioritering, det handlar ju om att sortera i kaosen men det blir väldigt tydligt och kan lätt översättas till en skolsituation där liknande prioriteringar händer hela dagarna.(fast utan det kokande vattnet...)

Föräldrarna till dessa tjejer ser oftast mer svårigheter än andra personer som lärare eller andra pedagoger. Lärare missuppfattar ofta symtomen. Detta leder ofta, inte alltid, till en längre kamp för föräldrarna och jag har t.o.m. träffat föräldrar som sagt på lite skoj -"jag önskar att hon vart lite mer hyper med problem med impulsen, då skulle hon upptäckts tidigare".


Vackra hälsingland


onsdag 25 december 2013

Och adhd

Häromdagen fick vi beskedet att han har adhd. Det kom inte som en överraskning. Tack och lov så är han bara 12 år så jag känner att vi ska vara nöjda med att vi är där vi är idag. Sen väntar högstadiet....

Enligt hans skola så ska han få all hjälp han behöver. Alla hjälpmedel och individanpassad skolgång. Små grupper i vissa ämnen och stor i andra, mer praktiska. Han uttryckte det -det känns tryggt! :)

Nu är det bara julavslutningen kvar idag sen är det äntligen dags för en tre veckors paus från skolan.

Han har ju dessutom drabbats av två killar som utsett sig själva till hans plågoandar vilket har gjort varje dag till ett helvete den sista månaden. Psykisk/subtilmobbing.
Jag har tillslut tappat all känsla av lugn och reson och mitt raseri kommer att leda till katastrof om det inte upphör snarast. Ingenting stoppar mig när det gäller det här.

Om inte föräldrarna själva får ordning på sina barn tar jag hand om det! Värre saker har jag vart med om! Det kanske inte blir snyggt men det har det inte vart hittills heller.

Sätter upp på to-do-listan: fil.kand i skollagen kring mobbing och hela friends verksamhetsbeskrivning och modell.

2014 året då Nolltolerans blev verklighet. 

tisdag 8 oktober 2013

Svt:s programserie om Dyslexi

Jag tycker att alla runt ett barn som har dyslexi ska ta sig en stund få & då och plöja igenom Ur.se:s dokumentärserie och program för att förstå hur tufft vi har det med skolan. OCH om vi upplever att det är tufft så är det ändå ALLTID tuffast för barnen.

Jag tänker att det kanske är lättare för andra att förstår hur jobbigt det är att gå i skolan för ett barn med dyslexi om man beskriver det som en metafor att han varje dag springer ett marathon sen på kvällen ska vi ändå tvinga upp honom för Hammarbybacken, ibland en gång ibland två gånger. Varje läxa är en gång vardera.

Som ni alla förstår så är jag 100% emot läxor...tror vi alla vill umgås och kan umgås med våra barn utan skolans inblanding i vår fritid.

Dessutom så är de värsta förlorarna barnen som förutom att de har dyslexi kanske inte har fungerande föräldrar av olika anledningar allt från karriärföräldrar till missbrukare. De barnen har inte en chans, dom är redan dömda att misslyckas och varje dag i skolan i 9 år(antal dagar?) Går dom till skolan och mår fruktansvärt dåligt!!!!!
Vi pratade om det igår kväll. Jag var ledig hela dagen igår och jag "jobbade" med dyslexin från 8-20. Allt ifrån att titta igenom dokumentärer, ringa logopeden för ev kompleteringsuppgifter till försäkringsbolaget, ringa Folksam för ev medel till hjälpmedel, googla allt jag hittar om åtgärdsplaner och tips kring dyslexi, leta föreläsningar och mässor, köpa dator, installera alla hjälpmedel, sätta mig in och förstå hur hjälpmedlen fungerar, göra läxor med min son när han kom hem och förstod att han fått en ny dator med allt han behöver i(behöver jag beskriva lyckan?!?) åtgärdsprograms möte på skolan, till biblioteket för att ordna med inloggningsuppgifter för Legimus, maila dom uppgifterna till läraren, hem försöka förstå hur det fungerar, ladda hem en ljudbok på paddan(fungerade lättare på paddan än datorn). + handla, laga mat och hämta från hockeyträningen...
Stupade i säng 22.00
Kvar till idag:
Köpa hörlurar som han både kan använda som hörselkåpor och lyssna på sina hjälpmedel i skolan.

Jag vill oxå nämna att min sambo, min sons bonuspappa, är en helt fantastisk människa som är 100% engagerad i allt kring detta och fixar och donar där jag inte räcker till. <3 <3 <3

Www.ur.se