Studenten 2020

Här sitter jag en stund i soffan och samlar mig. Läser min gamla blogg.
Imorgon tar min son studenten. Jag kan inte riktigt ta in det. Han är klar med gymnasiet.
Han har haft världens bästa lärare/mentor och klass. Mentorn är stor som en björn, över 2 m lång och ett hjärta som är ännu större..han tog emot dessa vingklippt kantstötta killar.
Ingen av dem ville egentligen gå gymnasiet. De flesta med garden upp från högstadietiden. Idag på avslutningsfikat hade alla en klump i halsen.
Det har varit en lärorik tid för både elever och lärare. Idag pratade dom minnen. Hur deras lärare minns deras första dag. Hur de minns varandra första dagen. Situationer som uppstått och hur det löste sig.
Att skiljas åt och göra avslut kan kännas tufft. Att gå en fordonslinje kan präglas av en machokultur, det fanns inte! De blev snuvade på sista terminen tillsammans pga covid-19. Även om många av dem setts på fritiden så hade dom en mkt speciell klass där mjuka värden blev värdefullt, det har visserligen flugit verktyg och stolar men mest av allt så har det varit mycket skratt och kärleksfullt.
Vilken vändning och vilka minnen. På 3 år har deras uppfattning av skolan förändrats helt. En viktig pusselbit för en fortsatt resa genom livet. 💖 tack

Examen 9an 💕💪🏆

Nu är vi i mål. Vi klarade det! Jag läser igenom gamla blogginlägg och ibland rinner tårarna och ibland ler jag. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. Det har varit allt t.o.m. några riktiga skrattanfall. Adhd och dyslexi är inga direkta vip-biljetter i skolan.
Han har blivit äldre, jag har blivit äldre. Vi har lärt oss så otroligt mycket under den här tiden. Om oss själva men även om oss som team. "- det blåser upp till storm ungar, kom så ror vi ut tillsammans, sa muminpappan". Så blev det.
Jag tänker på alla de "mini föreläsningar", handledningar, 100tals mail och möten som funnits under åren. Jag har alla mail sparade och alla möten dokumenterade. Jag lärde mig den hårda vägen redan första halvåret, allt ska finnas på pränt annars har det aldrig hänt...
Jag har jobbat 75% och förlorat 25% av årsinkomsten sen 2010 för jag insåg att jag aldrig kommer kunna/orka driva det här projektet Grundskola i hamn om jag jobbar heltid. Det hade inneburit en total kollaps av mig själv.
Jag minns när vi gick in på skolgården första skoldagen. Han var förväntansfull och glad, som jag. Det är så otroligt sorgligt när jag tänker på hur den känslan han bar på sakta men säkert rann ur honom. Jag insåg så småningom att det här blir tufft men jag är tuffare, för jag hade inget val. Problemet med en sån här situation är att det handlar om honom, och han var inte lika tuff, helt utan teflon att handskas med det ruttna mörker som kan serveras i livet. Han är mitt kryptonit, när det gör ont i honom gör det ont i mig. Men jag har inte tappat bort mig under resan, han har inte tappat bort sig. Han har lärt sig den hårda vägen, han har blivit tuffare och teflonen har vuxit fram och skyddat honom. Det har vid några tillfällen varit helvetet på jorden men vi har brutit ihop och gått vidare.
Nu står vi här idag. Han klarade grundskolan med godkänt i allt. Jag är så otroligt stolt över honom, över mig själv och över oss. Jag vill tacka min mamma och pappa (som vi tragiskt nog förlorade 2010) för alla timmar av lyssnande, stöttande och tröstande. Liksaså min älskade sambo som aldrig nånsin tvivlat på min kompetens och kraft och som alltid funnits för oss 100%. Jag älskar er 💕 och till min son vill jag säga Grattis, du gjorde det, du klarade det -faan, va du duger! Jag älskar dig 💕 Alltid.

"Livet är inte fridfullt, sa muminmamman förtjust"

"Tigrinnan skyddar alltid sina barn oavsett konsekvenser. Om det så innebär hennes död"

-mamma, utan er klarar jag inte det här...

När min son var 12 år och sa det till mig så kändes som marken under mig försvann. Han grät. Allt snurrade, allt gick jättefort och slowmotion samtidigt, mitt hjärta bultade så jag kände min puls i öronen. Tårarna brände, ett band spändes åt runt bröstet, luften tog slut och det kändes som jag skulle svimma.

Det var en fredag i februari, klockan var tio på kvällen, kolsvart och iskallt ute.Jag släppte av min son och sambo utanför dörren och körde runt bilen till vår parkering på baksidan av huset. Stängde av bilen.  Jag släppte ratten och jag släppte allt. Jag gallskrek rakt ut, från botten av mitt hjärta -GUUUUUD OM DU FINNS SÅ ÄR DET DAGS ATT VISA DET NU!!! Jag grät som Lille-skutt i bilen. På riktigt fulgrät. Skrek och grät. Skrek och grät. Min sorg var bottenlös, min kraft tog slut, jag var tom.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.

Vårt liv är inte knapplift och barnbacke, mer bergsklättring utan säkerhetslina och svart puckelpist.

Förskolan gick jättebra. Sen började skolan. Redan i ettan så förstod jag att det här blir tufft. Jag började fråga om dyslexi. Hans pappa har både dyslexi och adhd så med tanke på hur hög ärftlighet det faktiskt är så skulle det knappast vara en överraskning. Men bemötandet blev det klassiska "lilla gumman metoden" -men alla barn har inte dyslexi för att de inte knäcker koden på en gång. Det tystnade mig då. Vi kämpade hela lågstadiet, hjälp vad jag hatade dessa läsprojekt på 30 minuter. Han grät, jag grät. Jag mailade skolan och fick -"lilla gumman", ni måste se till att ha roligt, det är ännu viktigare för honom att läsa 30 minuter när han har svårt för det etc. Jag vet inte hur många mail och samtal jag haft kring bara läskoden.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa  -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.

Men från den dagen han fick sin dyslexidiagnos förstod jag att det är jag som behöver kvalitetssäkra hans skolgång. Don't take NO for an answer. Inte lita på någon annan. Här gällde det att förkovra sig i allt som gick att få tag i. Ja, nu har jag inte läst ALLT men tillräckligt för att veta vad som gäller. INGEN nekar mig det stöd jag vet att vi har rätt till. Jag har skrivit ut skollagen och haft med paragrafer på möten, haft minst 3 möten/termin med skolan och ännu fler mail,

Jag är trött på skolans inkompetens kring diagnoser, jag tycker inte att lärare ska få undervisa utan att komplettera sin lärarutbildning med kunskap kring diagnoser.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!?  när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.

Ja många saker som hänt under åren förstår jag inte idag hur jag kunnat accepterat men eftersom vårt liv inte bara består av skolgången så finns det andra områden som oxå påverkat min styrka under åren.

Så ni som klagar över dessa ungdomar. Håll tyst! Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och får.

Om ditt barn kallar dig HORA så får du släppa topplocket. Det är okej!

Då och då läser jag i grupper på fb hur ledsna vuxna blivit när de blir kallade både det ena och det andra av sina barn. De vuxna gråter och är förtvivlade för barnen skriker -dö, din jävla hora etc etc
När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.

Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.

Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.

Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".

När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!

Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.

Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.

"Vi sviker barnen när vi medicinerar dem"

Intressant! Jag håller till viss del med honom. Vi ska inte medicinera alla barnen när det egentligen är systemet skola vi SKA förändra. Givetvis finns det föräldrar som skulle behöva skärpas upp så barnens livssituation blir bättre men när han uttrycker det som att barnen behöver tydliga ramar låter han som en gammal magister ur Madicken. Den ramen behöver beskrivas som en kärleksfull ram med mkt kommunikation och mjuka värden. Människor med adhd är känsliga. Känsligare än genomsnittet. Enligt mig nästa "hudlösa". Allt går rakt in utan filter. Det blir för mkt i dagens samhälle och de hittar olika försvarsstrategier. Att de vissa sen blir utåtagerande, anses vara skitungar, jobbiga som ska uppfostras o leder till nästintill militärisk uppfostran skadar dessa barn ännu mer. Jag ser allt som oftast vuxna som inte kan handskas med barnen och ju mer auktoritet de visar dessto sämre resultat blir det. Vuxna som tror att stränghet och makt ger respekt och lydnad. Det gör det förvisso men respekt ur rädsla...ett tydligt tecken fr den vuxne är rädsla för svaghet och sårbarhet..

Det finns barn som visar på samma symtom som är kriterierna för att få diagnosen men egentligen så är det den miljö de växer upp i. Felet när dessa barn får diagnosen är ju givetvis att det inte är ngn lösning. De visar signaler på att något är fel och om de då får diagnosen men det egentligen är miljön så blir det inte bättre med medicin. Orsaken består ju lika så barnens symtom. Om familjen utreds och får rätt stöd och struktur så får man se vad resultatet blir och utgå därifrån. 

Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Många av dessa barn har ju föräldrar med adhd, vilket så klart ökar ärftlighet men också hemmiljön och livsmönster. Dessa föräldrar har mkt troligt inte haft det så lätt i livet och de i bästa fall så har de rett ut vissa kantstötta sidor hos sig själv så de kan hjälpa sitt barn få en enklare start och hitta strategier för en enklare vardag. Men har de inte det så finns det stor risk att barnen går samma väg. 
De flesta föräldrar som jag träffat på kurser och utbildningar upplevs vara otroligt hjälpsökande och intresserade av att hitta lösningar. Många är sorgsna utmattade och enormt tacksamma för alla råd idéer och feedback. 
De är utmattade av att kämpa för att sitt barn ska få möjlighet att lyckas, få förståelse och orka befinna sig i det skolsystem som de har skolplikt att befinna sig i. 
De flesta har kraschat av utmattning, ingen familj består av två heltidsarbetande föräldrar.
I vårt fall så jobbar jag 75% för att stötta och hjälpa min son genom skolan. Jag förlorar 25% i årsinkomst för att samhället inte kan handskas med min sons diagnoser, och trots det så har vi skolplikt. Jag lägger 6-10 tim/veckan på allt från studera tillsammans med honom, anpassa material i t ex pp med inläsning, leta bra filmer, dokumentärer, hemsidor för pedagogisk inlärning, möten med skolan, föreläsningar, utbilda mig och sist men inte minst hålla liv i hans självkänsla.

Klart att jag i perioder kan bli bitter och orkeslös men det får inte växa och ta över. Men just nu kan jag säga att det ska bli otroligt skönt med sommarlov! 

http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-

En funktionsnedsättning blir funktionshinder när man inte ger rätt anpassning och stöd

Häromdagen hade vi utvecklingssamtal. 30 minuter.... Det gick ändå bra och som prognosen ser ut nu så blir det godkänt eller mer i alla ämnen.
På punkten Vad kan skolan göra för att hjälpa dig lyckas nå dina mål? misstänker jag att det inte är bara vår punktlista som blir längst, utan flera av oss....

• Alla lärare ska känna till mina diagnoser dyslexi och adhd och anpassa utlärning efter det
• Alla ska känna till mina behov av anpassning
• Kunna med mina hjälpmedel
• Anpassat läromedel t ex filmlänkar att titta på
• Förstå hur min funktionsnedsättning ställer till det för mitt minne, förmåga av planering och organisation. Inte bli irriterad på mig för att jag inte har med mig t ex penna m.m. Jag gör så gott jag kan, oftast.
• Skriftliga och muntliga prov, den muntliga delen ska vara i samtalsform inte bara läsa frågorna upp och ner. 
• Gärna anteckningshjälp.
• Enkel tydlig information om vad som ska hända. Snabba förändringar är svårt.
• Tala om precis vad jag ska göra och vilken ordning jag ska göra det. Vad som är viktigast att göra först om jag inte hinner allt. Vem jag ska fråga om det blir fel och när jag kan fråga. När jag har ansvar och när andra har ansvar.

Förutom det så vill vi att skolan ska förstå

Min funktionsnedsättning är inte ett funktionshinder om jag får rätt hjälpmedel. 

Exempel. Ni har båda glasögon pga en synnedsättning. Er synnedsättning är en funktionsnedsättning när ni har glasögon(hjälpmedel) men tack vare dessa så är det inget funktionshinder. Ni är mina "glasögon" så att min funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder.

Det vill vi att alla lärare ska förstå.

Korridordrivare och andra skolkare

Plötsligt slog det mig! Min son har det bättre än en del andra på hans skola och på ALLA skolor i landet pga att vi har papper på hans diagnoser. Jag har vart så stressad och upptagen med att hålla koll på minsta detalj i skolan så nu när det för en stund flyter på lyfter jag blicken och ser klasskompisar och andra skolelever som skolkar och driver i korridorerna. När hände det här? Ja tydligen redan under första terminen i 7an. Kanske man trodde att det var huvudvärk och andra ev åkommor som "hittades på" men nu är uppenbart för den mest förnekande(nästan).

Det tragiska är att dessa elever är så jobbiga och besvärliga m.m att det är enklast att lägga allt på eleven. Så otrligt taskigt!! Tyvärr är det ju så att vi som har kunskapen och viljan att se dessa barn och ungdomar ser att detta är ett symtom på att det inte fungerar innanför klassrumsväggarna. Inget barn går ute i korridoren eller är hemma om inte det vore det bättre alternativet. SÅ till alla lärare, se till att det alltid är bättre att vara inne i klassrummet istället för utanför. Har ni inte resurser så gå till rektorn eller ännu längre. Ge inte upp dessa barn för det är inte deras ansvar i huvudsak det är VUXNAS(läs skolans) ANSVAR. Stäng inte ut dem!!! Ni garanterar dem ett liv i utanförskap och det kommer inte ge er några plus på karmakontot.

Det är söndagkväll och jag tänker på alla ungdomar som har en klump i magen inför måndagen. En klump i magen för att studierna går fullständigt åt h-lvete och de vet att de inte har en chans att komma ikapp. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar och styr upp eller hjälper till av olika anledningar. De som har föräldrar som kämpar ihjäl sig för sina barns skull men skolan bromsar.

Jag som har en son med adhd och dyslexi hjälper honom till 100% med allt han behöver. Han skulle aldrig fixa det annars. Vi gör det tillsammans och han är helt beroende av att vi sitter med, styr upp, organiserar och planerar. Hans skolgång är helt beroende av oss som vuxna runt honom.
En nollvision skulle vara på sin plats för svenska skolan 2015 INGET barn ska behöva ha ont i magen för att de inte klarar skolan. DET är skolans ansvar att hitta en studieform som är individanpassad. Om inte så kan ju skolverket riva sönder vartenda blad i pärmen och det kanske vore lika bra så hela systemet reviderades och kom ikapp. Finns det något värre än styrdokument fulla av fina välformulerad meningar som aldrig verklighetsförankras. Ligger där i nån dammig pärm som ingen kan lyfta på utan att nysa av dammexplosionen. Usch! Nä lägg allt på ett bål och bränn upp och börja om.

Summasumarum
Vi har INTE en likvärdig skolform i Sverige 2015. Isf så skulle allt skolarbete göras i skolan under skoltid och aldrig nånsin tas med hem. Så länge barnens utbildning är beroende av föräldrars tid/kompetens/språk/diagnoser m.m. så är det INTE en likvärdig skola. Det är sk rent SKITSNACK faktiskt!

Att leva livet fullt ut kan innebära lite skråmor på knäna....

Ibland så i pratar vi om farten i livet. Jag försöker att hålla en, för mig, behaglig hastighet, en fart som får mig att upptäcka detaljer runt mig, möjlighet att stanna upp och reflektera. Då tycker min familj att jag är i slowmotion. Deras adhd verkar göra att de ser världen ungefär som scenen i Spiderman när han blir biten av spindeln o transformeras till självaste Spiderman. Ni vet när han ser allt i slowmotion. De rör sig jättesnabbt, fulla av energi, pratar snabbt, äter snabbt, gör allt snabbt. De tappar saker, går in i saker, strular till hälften av alla saker de har på gång och glömmer hälften. Men eftersom de redan från början har fler projekt på gång så gör de ändå fler saker än mig i slutändan. Även om det för dem kan innebära lite skråmor på knäna..

När jag mer liknar mig med ett godståg så är de andra mer som x2000. Min son undrar ibland -varför ska allt hända mig? Jag har inget annat svar än att han lever livet i en högre hastighet, därför händer det mer runt om honom och med honom.Jag har inget annat bra svar....det verkar troligast så..

Livets rikedomar

Igår var jag på en fantastiskt inspirerande föreläsning
Ett rikare liv med Klas Hallberg
Det handlade om
1. Ekonomisk rikedom
Att man har de pengarna man vill ha i sitt liv men oxå att man har den tiden man vill ha. Att man har den balansen man vill ha mellan tid och pengar.
2. Fysisk rikedom
Bostad, bil, cykel, kroppen
3. Inre rikedom
Hur vi mår mentalt. Känner oss trygga osv
Jag kände mig så hoppfull när jag gick därifrån. Jag gick dit med förväntningar att få tips på aktiv och passiv inkomst vilket jag fått för mig att det skulle handla om. Så va inte fallet och även om jag verkligen sett fram emot det så fick jag i dagsläget med mig mer av den här föreläsningen än jag trott. 
Tankar som
Vem bestämmer i mitt liv?
Vad har jag ansvar för?
Vad tar jag ansvar för?

Vad är rikedom för mig?

Jag är inte målstyrd i mitt liv. Jag kan förstå att endel människor behöver det men jag missar resan så det funkar inte för mig. Jag fastnar i metoden och glömmer bort livet. Blir tunnelseende och låg. För funkar det bättre att bestämma riktning. På ett ungefär därborta vill jag vara om 10 år. Vad kan behövas? Kurser, upplevelser, resor, nätverk m.m Letar upp och sparar info."Sen skjuter jag ett långskott". Under flygturen dyker det kanske upp nått annat intressnt som jag inte tänkt på men det ena leder till det andra och eftersom bollen är i luften gör det inget om den gör en liten skruv på vägen. Det blir säkert bra det oxå. Mina erfarenheter under livet är ju det som formar mitt unika jag.

Vem skapar resultatet i mitt liv?
Har jag nånsin vikt undan när jag såg chansen att uppfylla en dröm?
Vad hände isf?

Vad har jag fått för mig är omöjligt/möjligt i mitt liv fr min uppväxt familj och miljö?
Hur formulerar jag mig kring det till min son? Hur formas han av mina värderingar?
Vad finns det för familjetraditioner som jag har med mig?
Ramlar jag ner i Värdelöshetsskrevan och fastnar där ibland? Vad beror det på isf? Vad får mig upp?
Vad har jag fått för mig av mig själv?
Alla kan inte bli vad som helst. Jag tror inte på det. Jag skulle aldrig säga det till en annan människa utan att känna mig som en hycklare. Ex jag var helt ok på fotboll när jag va ung. Har inte spelat på 20 år. Jag kan inte bli fotbollsproffs idag. Min son har grav dyslexi. Han kan inte jobba som rättstavare på bokförlag. Nej han har helt andra kvalitéer. Om man ändå har ett barn med grav dyslexi motförmodan skulle ha det som högsta dröm kan man såklart titta på mäjligheter men jag tänker att det bästa är kanske att hitta fler alternativa drömmar. Man ska hitta lösningar och riktningar utifrån sina förutsättningar och föreställningar. Vara ärlig och realistisk. Inte vara rädd att bli besviken. Det gör ont men det går över. Krossad däremot blir svårare..

Att vara ärlig.
Hur har du det egentligen?  Tänk om du lever hela livet med föreställningen om att allt bara va jobbigt och eländigt fast du egentligen har det rätt så bra?

Vad vill du verkligen ha i livet?
Håll fokus på det viktiga.

Formulera din dröm
10 års dokument
Vad sätter jag värde på?
Skjut långt men inte exakt

Stanna upp vid vad är möjligt och omöjligt.  Ärligt.

Sök upp människor som har en positiv föreställning om hur man lyckas med sin dröm. Som ser lösningar inte hinder men utan att vara naiva och världsfrånvända.

Vad har du fått med dig för syn på pengar? Fint, fult, kul, märkvärdigt, viktigt, skrämmande, roligt, energi m.m.

Vad har du för relation till pengar?
VILL du verkligen ha ett val?

Gör ekonomin viktig för att senare kunna bli oviktig.
Våga drömma. Tänk 10 år. Gör en riktning.
Skapa skarpa lägen. För utveckling. Kidnappa dig själv.

Be livet om det du vill ha!

Jag mår väldigt dålig för hur världen ser ut nu och utan att gå in på det för mkt så kan jag säga att när jag gick därifrån så kändes det mer som -ok låt det braka då. En kris är början på nått nytt och jag med mina adhdpersoner runt mig kommer alltid att klara mig. Då blir det utrymme för att använda adhd som en superkraft. Jag älskar det suget som en adhdmänniska kan få igång i fullständig frihet, när vi inte trycks in i den uppstyrda kravfyllda vardagen. Påhittigheten, energin, kreativiteten, det lösningsfokuserade.

Elvanse

Vi har bytt medicin. Hittills har det gått superbra!
Jag kunde ibland tycka att min son verkade få add istället för adhd av Concertan. Mer att hans hyperaktivitet försvunnit men inuti så har det vart samma turbo. När vi äntligen fått diagnosen och började medicinera så jublade vi över effekten men efter år och på vägen in i sommarlovet så tänkte jag på föreläsningen jag vart på med Hjälmar Novak om medicinering. Han sa -leta rätt medicin, hittar ni inte rätt så byt till nästa, det finns ingen anledning till att nöja sig med att det blir bättre om man inte provat alla. Först när man letat runt så vet man...typ nått sånt.

Vi bestämde oss för att byta och är nu inne på andra veckan. Hans upplevelse är vår riktning. Han säger själv att han tycker det känns bättre. Lättare med koncentrationen, gladare, inget aptitbortfall.
Så vi fortsätter med den här.
Nu ska vi bara hitta rätt dos....och han får samtidigt känna sig levande

Livet är så mycket mer än skolan

Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv

Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.

Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!

Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.

Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!

Sammanfattad information till berörda lärare

Jag brukar inte armbåga mig fram i livet och har aldrig upplevt att jag behövt. Inte för min egen del. MEN när det kommer till min sons skolgång har jag fått lära mig att sluta stå och vänta snällt i kön. Nått ska man väl lära sig av sina misstag, vad ska jag annars ha för nytta av dom.
I år har jag skickat ett mejl till samtliga av min sons lärare om hans diagnoser och åtgärdsprogram. Sammanfattat det viktigaste med 5 rader med saklig information och bett om ett mejl där de bara bekräftar att de fått mejlet.

I början av juni, strax innan betygen skulle sättas, dök det nämligen upp en mejl från en av hans lärare som han hade haft hela 7an, där personen bad honom utveckla texten han skrivit (kämpat med och var tuppstolt) och sammanfattat sitt läsår i ämnet. Hen bad honom beskriva mer utförligt. Jag mejlade tillbaka en liten rad om att hans dyslexi gör att han har ganska begränsat ordförråd så om hen kunde vara lite mer specifik i vad hen efterfrågade så skulle det kanske bli enklare för honom. På vändande kom mejlet tillbaka med svaret
-jaha, ok, då räcker det som det är. Plus feedback på hur bra han arbetat på hens lektioner under året.
....hela skolåret hade alltså gått utan att hen kände till dyslexin eller hur ska jag tolka det....Nu gällde det ett mer praktiskt arbete men det handlar om hur informationen inte kunnat nå fram till alla.

Jag gjorde ingen grej av det, det var turbo nog under den här tiden(se tidigare inlägg). Men därför skickade jag nu ett mejl till alla inblandade, givetvis med min sons godkännande. För att se att alla åtminstone hört det en gång på detta läsår.

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Som elektricitet....

Så här vid skolstart kommer känslan tillbaka. En oro och ångest som hela tiden pirrar i kroppen. Som ett myrkryp. Som att jag håller handen på ett elstaket vid en djurhage...fast mkt svagare.
Det är så mkt som har hänt och kan hända under skoltid. På bara en dag kan man krossas om man har otur. Det kan vara en annan elev men det kan oxå vara en lärare. Ingen går säker.
Jag vet att oro är att vara i framtiden och ångest att vara i det som varit. Att försöka vara här o nu. Det går lättare ibland men det svänger. Ibland flera gånger på en dag. Jag gör så gott jag kan och det bästa är när jag har fullt upp på jobbet så jag inte hinner fundera.
Snart är alla bitar på plats för hösten.
Skola. Mitt jobb. Min sambos arbetstider. Träningar. Egen tid. När jag lagt höstens logistikschema så kör vi nedräkning.  Första etappen är fram till höstlovet.
Klara färdiga gå!

-jag vill känna mig mer levande mamma

Redan första veckan på sommarlovet ville han sluta med medicinen(concerta 54 mg). Han slutade några dagar och hans rörighet ökade typ 90%. Efter några dagar ville han ta  den igen och fick. Han blev introvert och "mer add-lik". Han tyckte det va skönt att få vila huvudet lite uttryckte han och dag 2 ville han ta igen. Dag 3 försökte han gömma medicinen som att han tagit och jag blev tvungen att fråga om han inte ville och förklara för honom att om du inte vill behöver du inte, sa jag. -vad är anledningen till att du inte vill? -jag vill känna mig mer levande mamma. Jag dog lite inombords och svarade -självklart väljer du själv nu. Men om du väljer att inte ta så får vi hitta andra strategier att lösa det som kan vara svårt för dig att få till. Vi satte oss och skrev punktlista på vad som ska göras varje dag, vi fick en bra teoretisk plan tyckte vi och det funkade hyfsat bra hela sommaren.
Vi har fiskat 90% av sommarlovet. Han har fullständigt nördat in på flugfiske och flera gånger följt med en killkompis till mig som jag är otroligt tacksam över. Man kan inte märka hans annars hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och diffande impulskontroll. Vi har vart till Nordnorge och fiskat. Till Lappland där vi flugit helikopter och fjällvandrat. Han var i sin rätta miljö och sa han att -det var det bästa han nånsin gjort och jag mår så himla bra nu. 

Nu är vi här på sista sommarlovsveckan och vi pratade om det häromkvällen, att det verkar som hans adhd vuxit bort...det har den så klart inte men tanken slog mig att om mitt barn skulle få vara fysiskt aktiv på dagarna och hitta en learing-by-doing-skolform skulle han kanske få känna sig levande hela dagarna.

Åk 8

Efter ett långt härligt sommarlov så är det snart dags igen att kliva in i den trånga tunneln som kan kallas Skolsystemet. Det system som jag varje dag tvingas skicka mitt barn till annars skulle det innebära fläckar i olika andra system kring mitt föräldraskap. Skolplikt kallas det. 7 an klarades med godkänt i alla ämnen och vi var otroligt stolta o nöjda över vårt år. Främst min sons förmåga att kämpa trots alla hinder på vägen.

Tråkigt nog så avslutades terminen med att jag upptäckte att han inte haft ett enda utlovat hjälpmedel installerat i sin dator. Det blev lite dålig stämning och jag är inte jättelätt att ha att göra med då men det va inte så farligt.. Jag tror att vi förstod varandra i slutändan och nu ska allt fungera. Jag kommer givetvis inte missa att kontrollera och bevaka. Jag lär av mina misstag och gör om och gör rätt.

Jag arbetar 75% och det gör jag för att ta hand om mig själv och orka vara förälder till ett barn var skolgång är beroende av att jag har koll på skolan med ALLT vad det innebär.
Jag hade en föreställning om att det var hans adhd som skulle ställa till det för honom i högstadiet men det visade sig vara dyslexin som var svårast för skolan att ha bemöta. Mkt underligt. Hela skolsystemet bygger på text eller åtminstone mkt och ändå krånglar det med hjälpmedel och i vissa personstyrda fall kompetens.
Jag har gett "gult kort" den här gången och förväntar mig bättring under åk 8. Jag hoppas och tror på förbättringar annars har jag inga problem att växla upp. Jag ligger ju än så länge bara och puttrar på ettan....

Årskurs 7

Vi började alltså åk 7 med ett möte som jag initierade eftersom vi inte hört ett ord om planeringen kring min sons skolgång eller övergång från åk 6 till åk 7. Just det förhållningssättet ställer jag mig otroligt undrande över. Bör inte alla föräldrar, speciellt vi föräldrar till barn med särskilda behov bjudas in för att höra skolans planering.
Det är mycket möjligt att ALLA lärare är överbelastade av all arbetsbörda idag men det ska inte drabba barnen, i såna fall så måste det bli krav uppåt.
Jag är egentligen i grunden ett fan av lärarkåren och beundrar människor som fortfarande vill göra gott inom områden som krossas av regelverken. Men jag kan bara inte offra min son genom att inte ställa krav på dem.
Jag ska sammanställa alla våra möten som vi haft under åk 7.

Att gå i skolan med dyslexi är ingen dans på rosor

Det kändes som någon tömde en hink med iskallt vatten över mig när insikten kom till mig häromdagen. Det som ställer till det mest för min son i skolan är INTE hans ADHD det är hans dyslexi. Tänka sig....jag hade en förutfattad mening att det skulle vara enklare för skolan att hitta lösningar kring det än adhd. Men aj vad jag bedrog mig.

Jag ska ärligt säga att jag känner mig lurad av skolan och den känslan är inte bra. Mycket har hänt det här året, nu när jag utvärderar året hemma på kammaren så inser jag att det är "mycket snack och liten verkstad".

Vid skolavslutningen i 6an 2014 så blir jag lovad att det ska bli en ordentlig överlämning kring min sons funktionsnedsättningar och behov av anpassad skolgång. Ingen återkoppling till mig när det är gjort.. Jag hade stort förtroende för hans lärare och litade hens ord. När augusti sen kommer så hör jag inte ett ljud ifrån skolan. Så här efteråt så inser jag att jag borde lyssnat på min intuition och agerat direkt men jag, som många andra, vill inte komma på kant med skolan direkt med oro eftersom jag är beroende av att vår relation fungerar och framför allt är min son beroende av det. Jag väntar 2 veckor in i terminen tills jag skickar ett mail och ber om ett möte. Det är ett enligt mig ett bra möte men det blir jättetydligt för mig att det inte alls vart någon duglig överlämning.  

Jag har med mig en broschyr som jag fått av Adhd-center på Rosenlunds sjukhus. "För pedagoger till barn med ADHD" tror jag den heter. Jag sträcker fram den och tycker själv att jag är försiktig och lite ursäktande. Möts av ett leende och -han är ju inte den första eleven som går här på skolan som har adhd. Det gick som en rysning längs ryggraden men jag la bara tillbaka den i knät -ok, jag förstår, va bra, då vet jag att allt kommer gå rätt och på bästa sätt kring honom, då behöver jag inte oroa mig.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag egentligen borde lagt fokus på min sons dyslexi. Att det va den som skulle bli den största utmaningen för dem, honom och mig. Hela skolsystemet bygger ju på att han ska kunna ta till sig text. Text i mängder. 

Det är inte så att han nekats det jag bett om direkt men som jag ser det nu så finns INGA fungerande rutiner. 

Vem har ansvaret för att hans dator fungerar?

Vem har ansvaret för att alla hjälpmedel som står i hans utredning ska finnas installerade i hans dator?

Vem har ansvaret att hjälpa honom förstå detta? 

Vem har ansvaret att öva med honom?

Hur ser rutinerna ut på skolan kring detta?

Häromdagen var jag och min son på ett möte med en man som är ansvarig för hjälpmedel i kommunen där vi bor. Min son har tagit med sig sin dator för att vi ska få lära oss hjälpmedlen(1½ vecka kvar på 7an?!?!) Det tar 45 minuter för hans dator att starta upp!!!! Sen upptäcker jag till min fasa att INGA av hans hjälpmedel som står i hans utredning finns installerade i hans dator. Jag var så rasande att det skummade i kroppen. En känsla som tillslut går över till illamående och huvudvärk för mig om jag inte tar ansvar för den. De använder digitalt läromedel på hans skola vilket betyder att allt finns i hans dator webb-baserat. Det har absolut inte på något vis vart enkelt och särskilt bra utvecklat. Uppläsningsfunktionen är helt bedrövlig och inget är lättöverskådligt men det är vad som funnits. Men hans andra hjälpmedel som Stava rex, Spellright, Claroread, scanner-mus, inläsningsfunktion m.m. fanns inte ens. Det behövs i Word.

Jag fattar inte att han överhuvudtaget klarat 7an???!?!

Min paranoida sida säger mig att de driver honom till att straffa ut sig själv och bli ett barn som trilskas och krånglar och sen lägger man skulden på honom att vara svår att han att göra med men jag slår bort den tanken.....ett tag till...

Han har adhd och hör till den minoritet av barn idag som inte föredrar att spendera sin fritid framför en dator. Detta är till hans nackdel såklart men så ser hans personlighet ut och jag vill inte tvinga honom sitta framför en dator på sin fritid. Jag tror inte att hans fritid ska fyllas med att öva på sina hjälpmedel för att klara sin skolundervisning. Det ska ske på skoltid av skolan enligt mig. ANNARS är det inte en likvärdig skola. Då är hans skolgång beroende på hur mycket jag engagerar mig som förälder. Det handlar absolut inte om att jag tror mig vara ansvarsfri och inte vill studera med min son. Men jag vill att vi tydliggör ansvarsbiten. Ska jag vara nitisk så ska ju inte hans resultat vara beroende av oss föräldrar. Vilket jag självklart vet att den är till 95%. Det är ingen likvärdig skola idag. Det är en utopi 2015 i Sverige.

Jag är så evigt tacksam över föreningar som Föräldraföreningen för dyslektiska barn och Attension men oxå över Adhd-center. Tack för allt stöd och kunskap!!!

Vi överlevde höstterminen

Äntligen lov!!
Vad hände?
Nån sköt av startskottet och vi sprang. Hela hösten känns som en tjurrus men vi överlevde!
Med råge dessutom.  Betygen blev jättebra och vi firade första jullovskvällen. Kämpar man ska man belönas!!
När han får det stöd han behöver så funkar det utmärkt. Var 5e vecka har vi haft uppföljning och jag har utvärderat vad som funkat och inte.
Det finns vissa saker som jag har på min to-do-lista inför skolstarten men det ska gå att lösa. Som t ex varför måste han som har så svår dyslexi lyssna på lika många böcker som de andra. 5 st är för mkt. Hans koncentrationssvårigheter gör att det är omöjligt att lyssna länge och ofta. Skolan bidrar till hans bokhat. För mig som älskar att läsa är det en liten sorg. Jag tycker 3 räcker, skolan ska vara anpassad!
F ö är vi mkt nöjda med skolan och deras tillmötesgående.  Super!!!
Vårterminen 2015 nu kööör vi!

Första mötet

Att ha ett barn med funktionsnedsättning innebär mycket oro och att inte ha stenkoll på upplägget i skolan kan vara förödande för oss. Därför är jag otroligt tacksam över att jag igår var på första mötet på skolan. Att få träffa en av hans mentorer samt spec.läraren och berätta förutsättningar och sammanfattning av tidigare skoltid, ställa alla frågor och få svar ger mindre utrymme till grubblerier. 

Det var ett bra möte och jag känner mig trygg med deras kompetens. Om en månad ska vi tillbaka för att skriva Åtgärdsprogram. 

Jag hade tillsammans med min son fyllt i pappret: Så här vill jag ha det i skolan. Från adhd-center. Det gjorde att hans röst fick höras i vimlet av vuxnas lösningar. Så skönt!

Vi kom smidigt fram till 
-han ska sitta långt fram
-ha alla dataprogram som tidigare+en scanner-mus och hörlurar.
-miniräknare, tabellkort
-lärarna ska skriva tydligt på tavlan
-muntliga förhör, prov samt redovisningar
-ingen tidspress
-typsnitt verdana, stl 12, korta rader, ljusgrå bakgrund(detta fixar vi på hans dator bara den kommer hem...)
-alla skolböcker i dubbel uppsättning så han har hemma, de har nått abonnemang med gleerup som gör att allt ska finnas digitalt(detta måste jag sätta mig in i)
-alla skolböcker i ljudform. Vissa finns bara i CD men det ska vi hjälpa till och lägga på en USB-sticka.
-fotografera tavlan eftersom han sällan hinner skriva av
-hjälp med uppstart, kolla då och då att han inte "dagdrömmer" samt avslut
-arbeta med Tankekartor, rektorn hade ev nått nytt program
-ALDRIG NÅNSIN utsättas för att läsa högt inför klassen. Jag har dessutom vart noga att berätta för honom att han har rätt att säga Nej! och om det mot förmodan skulle ifrågasättas -Nej, jag har dyslexi och om det mot förmodan skulle ifrågasättas så har han mitt godkännande att lämna klassrummet omedelbart så reder jag ut det sen.