-mamma, utan er klarar jag inte det här...

När min son var 12 år och sa det till mig så kändes som marken under mig försvann. Han grät. Allt snurrade, allt gick jättefort och slowmotion samtidigt, mitt hjärta bultade så jag kände min puls i öronen. Tårarna brände, ett band spändes åt runt bröstet, luften tog slut och det kändes som jag skulle svimma.

Det var en fredag i februari, klockan var tio på kvällen, kolsvart och iskallt ute.Jag släppte av min son och sambo utanför dörren och körde runt bilen till vår parkering på baksidan av huset. Stängde av bilen.  Jag släppte ratten och jag släppte allt. Jag gallskrek rakt ut, från botten av mitt hjärta -GUUUUUD OM DU FINNS SÅ ÄR DET DAGS ATT VISA DET NU!!! Jag grät som Lille-skutt i bilen. På riktigt fulgrät. Skrek och grät. Skrek och grät. Min sorg var bottenlös, min kraft tog slut, jag var tom.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.

Vårt liv är inte knapplift och barnbacke, mer bergsklättring utan säkerhetslina och svart puckelpist.

Förskolan gick jättebra. Sen började skolan. Redan i ettan så förstod jag att det här blir tufft. Jag började fråga om dyslexi. Hans pappa har både dyslexi och adhd så med tanke på hur hög ärftlighet det faktiskt är så skulle det knappast vara en överraskning. Men bemötandet blev det klassiska "lilla gumman metoden" -men alla barn har inte dyslexi för att de inte knäcker koden på en gång. Det tystnade mig då. Vi kämpade hela lågstadiet, hjälp vad jag hatade dessa läsprojekt på 30 minuter. Han grät, jag grät. Jag mailade skolan och fick -"lilla gumman", ni måste se till att ha roligt, det är ännu viktigare för honom att läsa 30 minuter när han har svårt för det etc. Jag vet inte hur många mail och samtal jag haft kring bara läskoden.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa  -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.

Men från den dagen han fick sin dyslexidiagnos förstod jag att det är jag som behöver kvalitetssäkra hans skolgång. Don't take NO for an answer. Inte lita på någon annan. Här gällde det att förkovra sig i allt som gick att få tag i. Ja, nu har jag inte läst ALLT men tillräckligt för att veta vad som gäller. INGEN nekar mig det stöd jag vet att vi har rätt till. Jag har skrivit ut skollagen och haft med paragrafer på möten, haft minst 3 möten/termin med skolan och ännu fler mail,

Jag är trött på skolans inkompetens kring diagnoser, jag tycker inte att lärare ska få undervisa utan att komplettera sin lärarutbildning med kunskap kring diagnoser.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!?  när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.

Ja många saker som hänt under åren förstår jag inte idag hur jag kunnat accepterat men eftersom vårt liv inte bara består av skolgången så finns det andra områden som oxå påverkat min styrka under åren.

Så ni som klagar över dessa ungdomar. Håll tyst! Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och får.

När det gamla kommer ikapp

Jag vet att jag inte ska döma mig själv för att jag inget gjort tidigare. Egentligen så stämmer det inte att jag inget gjort, jag har gjort massor men igår svepte en stor sorg över mig. Slet och drog i mitt hjärta så tårarna forsade ur mig. Jag fick så dåligt samvete att jag lät det gå så långt. Han var ju djupt deprimerad och hade tappat livslusten. Vi famlade omkring i mörkret och jag var fullt upptagen med att få oss igenom dagen när jag skulle räckt ut en hand och bett om hjälp.
Hur kunde jag låta det gå så långt, en massa frågor och ifrågasättande från min inre Domare som fick luft under sina vingar efter att ha legat nedtryckt under flera år.
Jag hittade en sammanställning i min dator som jag skrivit om min tolkning om Livet, Kärlek, barn och föräldrar när jag slutade arbeta med ungdomar med missbruk. En punkt var -vid diagnosmisstanke, skynda att utreda för att skydda barnet från onödig olycka......aj! det gjorde ont...

Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar tidigare. Jag har till och med ringt bup vid 2 tillfällen efter sommarloven för att rådgöra kring utredning men när sen rutinerna, skolan och 6 hockeyträningar i veckan så har det rullat igång och jag släppt det.

Men nu är det slutältat och jag har sagt till min son att jag är ledsen för att jag inget gjort tidigare men han svarade att han förstod att jag gjort det jag trott va bäst för honom för jag älskar honom. -det vet jag, sa han.


Nu ska jag vara snäll mot mig själv och glad för att vi är där vi är istället.

Nationella prov

Jag skulle vilja polisanmäla någon, troligtvis skolverket, för diskriminering vid funktionsnedsättning. Min son tvingas göra ett prov(INGETval) fast utan sina hjälpmedel?!!?! Alltså kan någon förklara logiken i att testa dessa barn på detta sätt, att utsätta dom för uppreade ordentliga kränkningar och psykisk påfrestning under våren. Adolf Hitler hade kunnat komma på något så elakt, det är helt i linje med hans filosofi men 2014 i Sverige?? Fast ev så hade han dessutom avrättat de som misslyckades direkt, nu gör man det lite långsamt olustigt random istället. Ja hur det går i skolan har stor betydelse hur det går senare i livet! Frågor på det? Nej tänkte väl det.....
Självklart är man inte dömd att misslyckas men man är dömd till att gå livet uppför Kebnekaise medans dom andra springer runt på ängen nedanför...ja jag vet oxå att jag ska tänka. Det är inte vad man kan göra med sina betyg som är viktigt i livet, det är vad man kan göra utan!

Min son är 12 år, igår när jag lämnade honom utanför skolan mådde jag illa av olust. Men vi har fyllt på honom med ett skydd för hans hjärta men om han klarar det här, det vet vi inte förrän efteråt. Hur mycket skada detta gör. Vi skulle direkt reagera om vi slet rullstolen av en rullstolsbunden, blindkäppen från en blind, hörselapparaten från en hörselskadad men nu står vi förlamade av chock och tittar på. Större delen av sverige säger inget alls för som är inte drabbade. Vissa kanske t.o.m. tänker å herregud vad skönt att vi inte har det där problemet. Jag vet inte, men rätt så tyst har det vart. Bedrövligt!
Vi anses kanske vara neurotiska föräldrar men det gör mig inget. Man kan tycka vad man vill, jag har varken tid eller intresse att bry  mig!

Innan han gick från mig i bilen
-tänk nu på att göra så gott du kan, mer kan du inte göra
-ja mamma, det ska jag, svarade han och log, jag vet oxå att det inte säger något om vem jag är och hur jag är.
-precis! Svarade jag och startade bilen och vinkade till honom och åkte hemåt med tårarna brännandes bakom ögonlocken.

Han kom hem helt slut!! Men oxå stolt, det blev som det blev men hade hade gjort så gott han kunnat kände han. Han får inte samma möjligheter, samma förutsättningar som de andra i hans klass, han ska misslyckas, inte få visa hur mycket han kan, det har skolverket bestämt.

HOPPAS NI SOVER ILLA OM NÄTTERNA OCH ATT ERT SAMVETE KOMMER IKAPP ER! SKÄMS!!!!!

Att redan ha ont i magen inför vårterminen

Jag sitter redan med en klump i magen och kommer på mig själv att jaggruvar mig för att skicka tillbaka min som in i den miljön. Stackars stackars barn!!
Han har jättebra lärare men plågoandarna som går i hans klass(3 st) ärrar hans hjärta för livet och jag kommer att riva himmel och jord om det inte upphör snarast!!

Det ska tydligen finnas en lag mot mobbing. Ska läsa på den tills termins start.

Mitt i all kaos förlorade jag dessutom mitt jobb innan jul så min första arbetslösa dag blir 7 januari. Men om jag ska se nått positivt med det så är det ju att jag kommer att finnas till för min son hela tiden och jag ska djupdyka i allt som har med mobbing, adhd och dyslexi att göra.

Rustad för krig om inget görs omgående!!

Nej nu ska jag försöka vara här o nu och njuta av varje julledig minut.

God fortsättning