-mamma, utan er klarar jag inte det här...

När min son var 12 år och sa det till mig så kändes som marken under mig försvann. Han grät. Allt snurrade, allt gick jättefort och slowmotion samtidigt, mitt hjärta bultade så jag kände min puls i öronen. Tårarna brände, ett band spändes åt runt bröstet, luften tog slut och det kändes som jag skulle svimma.

Det var en fredag i februari, klockan var tio på kvällen, kolsvart och iskallt ute.Jag släppte av min son och sambo utanför dörren och körde runt bilen till vår parkering på baksidan av huset. Stängde av bilen.  Jag släppte ratten och jag släppte allt. Jag gallskrek rakt ut, från botten av mitt hjärta -GUUUUUD OM DU FINNS SÅ ÄR DET DAGS ATT VISA DET NU!!! Jag grät som Lille-skutt i bilen. På riktigt fulgrät. Skrek och grät. Skrek och grät. Min sorg var bottenlös, min kraft tog slut, jag var tom.
Min son är mitt kryptonit i livet. Inget annat kommer åt mig som när något händer honom. Jag älskar honom över allt annat. Från den första blicken visste jag att han fått mitt hjärta, att det slog där inne i den där lilla tunna bebiskroppen. Det fick gärna vara så.

Vårt liv är inte knapplift och barnbacke, mer bergsklättring utan säkerhetslina och svart puckelpist.

Förskolan gick jättebra. Sen började skolan. Redan i ettan så förstod jag att det här blir tufft. Jag började fråga om dyslexi. Hans pappa har både dyslexi och adhd så med tanke på hur hög ärftlighet det faktiskt är så skulle det knappast vara en överraskning. Men bemötandet blev det klassiska "lilla gumman metoden" -men alla barn har inte dyslexi för att de inte knäcker koden på en gång. Det tystnade mig då. Vi kämpade hela lågstadiet, hjälp vad jag hatade dessa läsprojekt på 30 minuter. Han grät, jag grät. Jag mailade skolan och fick -"lilla gumman", ni måste se till att ha roligt, det är ännu viktigare för honom att läsa 30 minuter när han har svårt för det etc. Jag vet inte hur många mail och samtal jag haft kring bara läskoden.
Sen kom mellanstadiet. Här får han den bästa läraren vi kunnat fått och redan efter nån vecka ringer hon mig och förklarar att det är utrednings läge. Dyslexiutredningen gjordes och där konstaterades en så låg läshastighet att logopeden gick i taket och gjorde det väldigt tydligt att det kan räknas som tjänstefel att det inte gjorts utredning på honom tidigare. Nu hade vi ju bytt till mellanstadiet så jag backade inte bandet med skolan utan såg framåt. Nu skulle vi få alla hjälpmedel och anpassning som gick. Men när man gått 4 år i skolan och hamnat så pass långt efter från start är det inte möjligt att hämta hem. Men vi kämpade, oj vad vi kämpade. Här började det krångla med allt skolan och kompisar blev helvetet på jorden. Att alltid gå med en stor brännande klump i magen är en outhärdlig känsla. Att som vuxen gråta sig till sömns och ändå tvinga sig upp på morgonen för att skicka sitt barn till skolan där jag visste att han skulle känna sig värdelös samtidigt som en grupp klasskompisar mobbade honom är en mardröm. En dag när han sitter i en soffa tillsammans med 2 tjejer från klassen så går en lärarvikarie förbi och säger till honom att han kommer att bli en stor fet mobbare när han blir stor. Rektorn övertalar mig att inte anmäla med löfte om att den lärarvikarien aldrig mer har min sons klass och ALDRIG mer tilltalar min son. Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag det som att rektorn dessutom tyckte lite synd om den här vikarien och verkligen förklarade för mig att det är det värsta straffet en lärare kan få, det skulle jag minsann förstå. Den lärarvikarien jobbar fortfarande kvar på skolan och har idag hand om en grupp elever som behöver mest stöd i skolan. Samma lärarvikarie sa  -du är inte särskilt smart du! till en kille i pararellklassen som inte fått så bra resultat på provet.

Men från den dagen han fick sin dyslexidiagnos förstod jag att det är jag som behöver kvalitetssäkra hans skolgång. Don't take NO for an answer. Inte lita på någon annan. Här gällde det att förkovra sig i allt som gick att få tag i. Ja, nu har jag inte läst ALLT men tillräckligt för att veta vad som gäller. INGEN nekar mig det stöd jag vet att vi har rätt till. Jag har skrivit ut skollagen och haft med paragrafer på möten, haft minst 3 möten/termin med skolan och ännu fler mail,

Jag är trött på skolans inkompetens kring diagnoser, jag tycker inte att lärare ska få undervisa utan att komplettera sin lärarutbildning med kunskap kring diagnoser.
Jag är trött på kommentarer som -nu är du tillräckligt stor för att klara det..?!?  när min son började i 7an och halva terminen gått och en lärare blir irriterad på honom för att han inte kan hålla ordning på sina grejer.

Ja många saker som hänt under åren förstår jag inte idag hur jag kunnat accepterat men eftersom vårt liv inte bara består av skolgången så finns det andra områden som oxå påverkat min styrka under åren.

Så ni som klagar över dessa ungdomar. Håll tyst! Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och får.

"Vi sviker barnen när vi medicinerar dem"

Intressant! Jag håller till viss del med honom. Vi ska inte medicinera alla barnen när det egentligen är systemet skola vi SKA förändra. Givetvis finns det föräldrar som skulle behöva skärpas upp så barnens livssituation blir bättre men när han uttrycker det som att barnen behöver tydliga ramar låter han som en gammal magister ur Madicken. Den ramen behöver beskrivas som en kärleksfull ram med mkt kommunikation och mjuka värden. Människor med adhd är känsliga. Känsligare än genomsnittet. Enligt mig nästa "hudlösa". Allt går rakt in utan filter. Det blir för mkt i dagens samhälle och de hittar olika försvarsstrategier. Att de vissa sen blir utåtagerande, anses vara skitungar, jobbiga som ska uppfostras o leder till nästintill militärisk uppfostran skadar dessa barn ännu mer. Jag ser allt som oftast vuxna som inte kan handskas med barnen och ju mer auktoritet de visar dessto sämre resultat blir det. Vuxna som tror att stränghet och makt ger respekt och lydnad. Det gör det förvisso men respekt ur rädsla...ett tydligt tecken fr den vuxne är rädsla för svaghet och sårbarhet..

Det finns barn som visar på samma symtom som är kriterierna för att få diagnosen men egentligen så är det den miljö de växer upp i. Felet när dessa barn får diagnosen är ju givetvis att det inte är ngn lösning. De visar signaler på att något är fel och om de då får diagnosen men det egentligen är miljön så blir det inte bättre med medicin. Orsaken består ju lika så barnens symtom. Om familjen utreds och får rätt stöd och struktur så får man se vad resultatet blir och utgå därifrån. 

Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Många av dessa barn har ju föräldrar med adhd, vilket så klart ökar ärftlighet men också hemmiljön och livsmönster. Dessa föräldrar har mkt troligt inte haft det så lätt i livet och de i bästa fall så har de rett ut vissa kantstötta sidor hos sig själv så de kan hjälpa sitt barn få en enklare start och hitta strategier för en enklare vardag. Men har de inte det så finns det stor risk att barnen går samma väg. 
De flesta föräldrar som jag träffat på kurser och utbildningar upplevs vara otroligt hjälpsökande och intresserade av att hitta lösningar. Många är sorgsna utmattade och enormt tacksamma för alla råd idéer och feedback. 
De är utmattade av att kämpa för att sitt barn ska få möjlighet att lyckas, få förståelse och orka befinna sig i det skolsystem som de har skolplikt att befinna sig i. 
De flesta har kraschat av utmattning, ingen familj består av två heltidsarbetande föräldrar.
I vårt fall så jobbar jag 75% för att stötta och hjälpa min son genom skolan. Jag förlorar 25% i årsinkomst för att samhället inte kan handskas med min sons diagnoser, och trots det så har vi skolplikt. Jag lägger 6-10 tim/veckan på allt från studera tillsammans med honom, anpassa material i t ex pp med inläsning, leta bra filmer, dokumentärer, hemsidor för pedagogisk inlärning, möten med skolan, föreläsningar, utbilda mig och sist men inte minst hålla liv i hans självkänsla.

Klart att jag i perioder kan bli bitter och orkeslös men det får inte växa och ta över. Men just nu kan jag säga att det ska bli otroligt skönt med sommarlov! 

http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-

Korridordrivare och andra skolkare

Plötsligt slog det mig! Min son har det bättre än en del andra på hans skola och på ALLA skolor i landet pga att vi har papper på hans diagnoser. Jag har vart så stressad och upptagen med att hålla koll på minsta detalj i skolan så nu när det för en stund flyter på lyfter jag blicken och ser klasskompisar och andra skolelever som skolkar och driver i korridorerna. När hände det här? Ja tydligen redan under första terminen i 7an. Kanske man trodde att det var huvudvärk och andra ev åkommor som "hittades på" men nu är uppenbart för den mest förnekande(nästan).

Det tragiska är att dessa elever är så jobbiga och besvärliga m.m att det är enklast att lägga allt på eleven. Så otrligt taskigt!! Tyvärr är det ju så att vi som har kunskapen och viljan att se dessa barn och ungdomar ser att detta är ett symtom på att det inte fungerar innanför klassrumsväggarna. Inget barn går ute i korridoren eller är hemma om inte det vore det bättre alternativet. SÅ till alla lärare, se till att det alltid är bättre att vara inne i klassrummet istället för utanför. Har ni inte resurser så gå till rektorn eller ännu längre. Ge inte upp dessa barn för det är inte deras ansvar i huvudsak det är VUXNAS(läs skolans) ANSVAR. Stäng inte ut dem!!! Ni garanterar dem ett liv i utanförskap och det kommer inte ge er några plus på karmakontot.

Det är söndagkväll och jag tänker på alla ungdomar som har en klump i magen inför måndagen. En klump i magen för att studierna går fullständigt åt h-lvete och de vet att de inte har en chans att komma ikapp. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar och styr upp eller hjälper till av olika anledningar. De som har föräldrar som kämpar ihjäl sig för sina barns skull men skolan bromsar.

Jag som har en son med adhd och dyslexi hjälper honom till 100% med allt han behöver. Han skulle aldrig fixa det annars. Vi gör det tillsammans och han är helt beroende av att vi sitter med, styr upp, organiserar och planerar. Hans skolgång är helt beroende av oss som vuxna runt honom.
En nollvision skulle vara på sin plats för svenska skolan 2015 INGET barn ska behöva ha ont i magen för att de inte klarar skolan. DET är skolans ansvar att hitta en studieform som är individanpassad. Om inte så kan ju skolverket riva sönder vartenda blad i pärmen och det kanske vore lika bra så hela systemet reviderades och kom ikapp. Finns det något värre än styrdokument fulla av fina välformulerad meningar som aldrig verklighetsförankras. Ligger där i nån dammig pärm som ingen kan lyfta på utan att nysa av dammexplosionen. Usch! Nä lägg allt på ett bål och bränn upp och börja om.

Summasumarum
Vi har INTE en likvärdig skolform i Sverige 2015. Isf så skulle allt skolarbete göras i skolan under skoltid och aldrig nånsin tas med hem. Så länge barnens utbildning är beroende av föräldrars tid/kompetens/språk/diagnoser m.m. så är det INTE en likvärdig skola. Det är sk rent SKITSNACK faktiskt!

Livet är så mycket mer än skolan

Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv

Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.

Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!

Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.

Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!

Sammanfattad information till berörda lärare

Jag brukar inte armbåga mig fram i livet och har aldrig upplevt att jag behövt. Inte för min egen del. MEN när det kommer till min sons skolgång har jag fått lära mig att sluta stå och vänta snällt i kön. Nått ska man väl lära sig av sina misstag, vad ska jag annars ha för nytta av dom.
I år har jag skickat ett mejl till samtliga av min sons lärare om hans diagnoser och åtgärdsprogram. Sammanfattat det viktigaste med 5 rader med saklig information och bett om ett mejl där de bara bekräftar att de fått mejlet.

I början av juni, strax innan betygen skulle sättas, dök det nämligen upp en mejl från en av hans lärare som han hade haft hela 7an, där personen bad honom utveckla texten han skrivit (kämpat med och var tuppstolt) och sammanfattat sitt läsår i ämnet. Hen bad honom beskriva mer utförligt. Jag mejlade tillbaka en liten rad om att hans dyslexi gör att han har ganska begränsat ordförråd så om hen kunde vara lite mer specifik i vad hen efterfrågade så skulle det kanske bli enklare för honom. På vändande kom mejlet tillbaka med svaret
-jaha, ok, då räcker det som det är. Plus feedback på hur bra han arbetat på hens lektioner under året.
....hela skolåret hade alltså gått utan att hen kände till dyslexin eller hur ska jag tolka det....Nu gällde det ett mer praktiskt arbete men det handlar om hur informationen inte kunnat nå fram till alla.

Jag gjorde ingen grej av det, det var turbo nog under den här tiden(se tidigare inlägg). Men därför skickade jag nu ett mejl till alla inblandade, givetvis med min sons godkännande. För att se att alla åtminstone hört det en gång på detta läsår.

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Instuderingsfrågor utan svar?

När min son ska ha prov är det ibland(läs ofta) så att han får med sig dessa utan svar hem. Han kan ha några svar med sig men det är kanske 7 av 30 eller så, dessutom är de här svaren meningar på 7-10 ord. Jag har under det här året sagt att jag vill få hem svaren från läraren så att vi tillsammans kan plugga på inför prov. Men tänka sig att jag upplever att de tycker att det är fusk. INGEN har sagt det så jag kan ha 100% fel och isf så ber jag om ursäkt.
Det som händer när min son kommer hem med dessa instuderingsfrågor är att vi vuxna får kasta oss över google, webb-läromedel och ev uppslagsverk. Det kan ta oss upp till 2 timmar att se till att alla svar finns, är korrekta och lättförståeliga.  Sen när vi är klar med det så kan vi börja inlärningsprocessen m sonen. Det här är ju vanligast en vardagskväll eftersom hans närminne/arbetsminne har svårigheter att lagra mkt kunskap som inte är av intresse så gäller det att plugga nära inpå så middag ska lagas samtidigt och vi kommer hem hyfsat sent från våra jobb.
När vi väl sitter ner så gäller
-mätt och belåten
-inga mobiler i närheten
-alla mobiler på ljudlös
-inga ljud på som tv radio etc
-inget främmande på besök
-A3 och färgpennor till tankekartor för pedagogisk anpassning utifrån det som visade sig vara bästa sättet för honom för inlärning
-täta bensträckarpauser
En timme senare sitter kunskapen oftast. Morgonen därpå repeterar vi sen är det snabbt till skolan och leverera muntligt.

Nu har jag iaf fått igenom att vi får svaren hem. Jag blev tvungen att strida för min sak igen men svaren damp tillslut ner i min mail. Tänk att hans skolgång hänger på min förmåga att kriga för hans rätt.