Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

När ingen förstår, inte ens man själv så är det inte lätt att få någon att lyssna. När tusen tankar far omkring, orolig i kroppen, rastlös men trött och utmattad. Det kliar i kroppen, man slår på sina ben för att de ska sluta klia. Stressad, ledsen och förvirrad. Ångesten i magen. Ångesten att förstå att alla andra känner inte som en själv. Att man är annorlunda men oanpassningsbar.
Känsligare mot intryck, ljud, rörelse, mot elaka kommentarer, roligare kommentarer, sorg, för relationer med människor m.m.. Att känna att man inte har något skydd, att vara känsligare än många andra men oförmögen att bygga upp sitt teflon.  Att förändra sina impulser. Att inte kunna hejda sig. Som att springa mot ett stup, veta att man slår sönder sig om man hoppar ut och ändå alltid hoppa. När hjärnan är så överkokt av tankar och intryck att det värker och spänner innanför skallbenet. Varenda muskel behöver vila men vibrerar av rastlöshet.
Det närmaste en människa utan adhd kan komma en adhdmänniskas känsla är att ta sin absolut stressigaste dag och leva den varje dag. Dag ut och dag in resten av livet. Veta att jag borde göra si, jag borde göra så men gör oftast tvärtom.
Att hålla gasen i botten, på högsta varven så motorn skriker och ändå inte kunna flytta foten från gaspedalen.
Klart att man blir ledsen, vem blir inte det? Att vara för mkt för sig själv och andra.


Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

Det fanns bara en startknapp, jag sa att vi hade hittat stoppknappen men inser nu
att medicinera är som att plötsligt hitta volymknappen.