När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.
Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.
Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.
Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".
När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!
Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.
Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.
