Att gå i skolan med dyslexi är ingen dans på rosor

Det kändes som någon tömde en hink med iskallt vatten över mig när insikten kom till mig häromdagen. Det som ställer till det mest för min son i skolan är INTE hans ADHD det är hans dyslexi. Tänka sig....jag hade en förutfattad mening att det skulle vara enklare för skolan att hitta lösningar kring det än adhd. Men aj vad jag bedrog mig.

Jag ska ärligt säga att jag känner mig lurad av skolan och den känslan är inte bra. Mycket har hänt det här året, nu när jag utvärderar året hemma på kammaren så inser jag att det är "mycket snack och liten verkstad".

Vid skolavslutningen i 6an 2014 så blir jag lovad att det ska bli en ordentlig överlämning kring min sons funktionsnedsättningar och behov av anpassad skolgång. Ingen återkoppling till mig när det är gjort.. Jag hade stort förtroende för hans lärare och litade hens ord. När augusti sen kommer så hör jag inte ett ljud ifrån skolan. Så här efteråt så inser jag att jag borde lyssnat på min intuition och agerat direkt men jag, som många andra, vill inte komma på kant med skolan direkt med oro eftersom jag är beroende av att vår relation fungerar och framför allt är min son beroende av det. Jag väntar 2 veckor in i terminen tills jag skickar ett mail och ber om ett möte. Det är ett enligt mig ett bra möte men det blir jättetydligt för mig att det inte alls vart någon duglig överlämning.  

Jag har med mig en broschyr som jag fått av Adhd-center på Rosenlunds sjukhus. "För pedagoger till barn med ADHD" tror jag den heter. Jag sträcker fram den och tycker själv att jag är försiktig och lite ursäktande. Möts av ett leende och -han är ju inte den första eleven som går här på skolan som har adhd. Det gick som en rysning längs ryggraden men jag la bara tillbaka den i knät -ok, jag förstår, va bra, då vet jag att allt kommer gå rätt och på bästa sätt kring honom, då behöver jag inte oroa mig.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag egentligen borde lagt fokus på min sons dyslexi. Att det va den som skulle bli den största utmaningen för dem, honom och mig. Hela skolsystemet bygger ju på att han ska kunna ta till sig text. Text i mängder. 

Det är inte så att han nekats det jag bett om direkt men som jag ser det nu så finns INGA fungerande rutiner. 

Vem har ansvaret för att hans dator fungerar?

Vem har ansvaret för att alla hjälpmedel som står i hans utredning ska finnas installerade i hans dator?

Vem har ansvaret att hjälpa honom förstå detta? 

Vem har ansvaret att öva med honom?

Hur ser rutinerna ut på skolan kring detta?

Häromdagen var jag och min son på ett möte med en man som är ansvarig för hjälpmedel i kommunen där vi bor. Min son har tagit med sig sin dator för att vi ska få lära oss hjälpmedlen(1½ vecka kvar på 7an?!?!) Det tar 45 minuter för hans dator att starta upp!!!! Sen upptäcker jag till min fasa att INGA av hans hjälpmedel som står i hans utredning finns installerade i hans dator. Jag var så rasande att det skummade i kroppen. En känsla som tillslut går över till illamående och huvudvärk för mig om jag inte tar ansvar för den. De använder digitalt läromedel på hans skola vilket betyder att allt finns i hans dator webb-baserat. Det har absolut inte på något vis vart enkelt och särskilt bra utvecklat. Uppläsningsfunktionen är helt bedrövlig och inget är lättöverskådligt men det är vad som funnits. Men hans andra hjälpmedel som Stava rex, Spellright, Claroread, scanner-mus, inläsningsfunktion m.m. fanns inte ens. Det behövs i Word.

Jag fattar inte att han överhuvudtaget klarat 7an???!?!

Min paranoida sida säger mig att de driver honom till att straffa ut sig själv och bli ett barn som trilskas och krånglar och sen lägger man skulden på honom att vara svår att han att göra med men jag slår bort den tanken.....ett tag till...

Han har adhd och hör till den minoritet av barn idag som inte föredrar att spendera sin fritid framför en dator. Detta är till hans nackdel såklart men så ser hans personlighet ut och jag vill inte tvinga honom sitta framför en dator på sin fritid. Jag tror inte att hans fritid ska fyllas med att öva på sina hjälpmedel för att klara sin skolundervisning. Det ska ske på skoltid av skolan enligt mig. ANNARS är det inte en likvärdig skola. Då är hans skolgång beroende på hur mycket jag engagerar mig som förälder. Det handlar absolut inte om att jag tror mig vara ansvarsfri och inte vill studera med min son. Men jag vill att vi tydliggör ansvarsbiten. Ska jag vara nitisk så ska ju inte hans resultat vara beroende av oss föräldrar. Vilket jag självklart vet att den är till 95%. Det är ingen likvärdig skola idag. Det är en utopi 2015 i Sverige.

Jag är så evigt tacksam över föreningar som Föräldraföreningen för dyslektiska barn och Attension men oxå över Adhd-center. Tack för allt stöd och kunskap!!!

Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

När ingen förstår, inte ens man själv så är det inte lätt att få någon att lyssna. När tusen tankar far omkring, orolig i kroppen, rastlös men trött och utmattad. Det kliar i kroppen, man slår på sina ben för att de ska sluta klia. Stressad, ledsen och förvirrad. Ångesten i magen. Ångesten att förstå att alla andra känner inte som en själv. Att man är annorlunda men oanpassningsbar.
Känsligare mot intryck, ljud, rörelse, mot elaka kommentarer, roligare kommentarer, sorg, för relationer med människor m.m.. Att känna att man inte har något skydd, att vara känsligare än många andra men oförmögen att bygga upp sitt teflon.  Att förändra sina impulser. Att inte kunna hejda sig. Som att springa mot ett stup, veta att man slår sönder sig om man hoppar ut och ändå alltid hoppa. När hjärnan är så överkokt av tankar och intryck att det värker och spänner innanför skallbenet. Varenda muskel behöver vila men vibrerar av rastlöshet.
Det närmaste en människa utan adhd kan komma en adhdmänniskas känsla är att ta sin absolut stressigaste dag och leva den varje dag. Dag ut och dag in resten av livet. Veta att jag borde göra si, jag borde göra så men gör oftast tvärtom.
Att hålla gasen i botten, på högsta varven så motorn skriker och ändå inte kunna flytta foten från gaspedalen.
Klart att man blir ledsen, vem blir inte det? Att vara för mkt för sig själv och andra.


Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

Det fanns bara en startknapp, jag sa att vi hade hittat stoppknappen men inser nu
att medicinera är som att plötsligt hitta volymknappen.

Adhd och Eye q

När det närmar sig Nationella proven gäller det att fylla på sitt barn med så mycket skydd mot kränkningen den kommer att bli utsatt för så han klarar sig någorlunda helskinnad igenom.

Vi har precis börjat med Eye Q igen. Vi har hållit på med det sen ungefär 4 år tillbaka. Han äter 6 stycken eye q, en magnesium, en folsyra/B2 och 2000ie dvitamin varje morgon. Det går oftast bra och framför allt när han faktiskt själv upplever att det blir skillnad. Alltså lättare att koncentrera/fokusera sig.

Den bästa effekten får han precis i början och den håller i sig några veckor för att ungefär vid 3 månader börja avta. Då brukar vi göra så att vi avbryter vid skolloven för att få bättre effekt när lovet är över. Hittills har det fungerat bra.

Men att naturmedicinera sitt barn är INTE gratis vill jag tillägga men så får det vara tills vi känner att det inte räcker för att skolan ska fungera....vi närmar oss den gränsen...

Svt en kort debatt

Härom kvällen lyssnade jag på en kort debatt med Jan Björklund och en annan man (s). Jan Björklund kan omöjligt tro på sig själv. Att ge barn betyg från yngre ålder är lösningen på att så många misslyckas i skolan idag. Jag kan inte tro att han verkligen tror på sg själv. Det kan inte finnas sån dumhet....eller jo tydligen. Hörde på radion för några månader sen att det har visat sig:
De barn som har lättast att få ångest och dåligt samvete klarar sig bäst i den svenska skolan. Yiiiipppiii! Nyfikenhet, lust, intresserade, roligt fanns inte med på listan. 2013? Man sekundärskäms ju :(

Vi kan ju lika gärna börja ge barnen fysisk bestraffning igen, för den psykiska som just nu pågår är svåridentifierad men gör lika ont. AS!