Elvanse

Vi har bytt medicin. Hittills har det gått superbra!
Jag kunde ibland tycka att min son verkade få add istället för adhd av Concertan. Mer att hans hyperaktivitet försvunnit men inuti så har det vart samma turbo. När vi äntligen fått diagnosen och började medicinera så jublade vi över effekten men efter år och på vägen in i sommarlovet så tänkte jag på föreläsningen jag vart på med Hjälmar Novak om medicinering. Han sa -leta rätt medicin, hittar ni inte rätt så byt till nästa, det finns ingen anledning till att nöja sig med att det blir bättre om man inte provat alla. Först när man letat runt så vet man...typ nått sånt.

Vi bestämde oss för att byta och är nu inne på andra veckan. Hans upplevelse är vår riktning. Han säger själv att han tycker det känns bättre. Lättare med koncentrationen, gladare, inget aptitbortfall.
Så vi fortsätter med den här.
Nu ska vi bara hitta rätt dos....och han får samtidigt känna sig levande

Livet är så mycket mer än skolan

Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv

Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.

Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!

Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.

Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!

Sammanfattad information till berörda lärare

Jag brukar inte armbåga mig fram i livet och har aldrig upplevt att jag behövt. Inte för min egen del. MEN när det kommer till min sons skolgång har jag fått lära mig att sluta stå och vänta snällt i kön. Nått ska man väl lära sig av sina misstag, vad ska jag annars ha för nytta av dom.
I år har jag skickat ett mejl till samtliga av min sons lärare om hans diagnoser och åtgärdsprogram. Sammanfattat det viktigaste med 5 rader med saklig information och bett om ett mejl där de bara bekräftar att de fått mejlet.

I början av juni, strax innan betygen skulle sättas, dök det nämligen upp en mejl från en av hans lärare som han hade haft hela 7an, där personen bad honom utveckla texten han skrivit (kämpat med och var tuppstolt) och sammanfattat sitt läsår i ämnet. Hen bad honom beskriva mer utförligt. Jag mejlade tillbaka en liten rad om att hans dyslexi gör att han har ganska begränsat ordförråd så om hen kunde vara lite mer specifik i vad hen efterfrågade så skulle det kanske bli enklare för honom. På vändande kom mejlet tillbaka med svaret
-jaha, ok, då räcker det som det är. Plus feedback på hur bra han arbetat på hens lektioner under året.
....hela skolåret hade alltså gått utan att hen kände till dyslexin eller hur ska jag tolka det....Nu gällde det ett mer praktiskt arbete men det handlar om hur informationen inte kunnat nå fram till alla.

Jag gjorde ingen grej av det, det var turbo nog under den här tiden(se tidigare inlägg). Men därför skickade jag nu ett mejl till alla inblandade, givetvis med min sons godkännande. För att se att alla åtminstone hört det en gång på detta läsår.

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Som elektricitet....

Så här vid skolstart kommer känslan tillbaka. En oro och ångest som hela tiden pirrar i kroppen. Som ett myrkryp. Som att jag håller handen på ett elstaket vid en djurhage...fast mkt svagare.
Det är så mkt som har hänt och kan hända under skoltid. På bara en dag kan man krossas om man har otur. Det kan vara en annan elev men det kan oxå vara en lärare. Ingen går säker.
Jag vet att oro är att vara i framtiden och ångest att vara i det som varit. Att försöka vara här o nu. Det går lättare ibland men det svänger. Ibland flera gånger på en dag. Jag gör så gott jag kan och det bästa är när jag har fullt upp på jobbet så jag inte hinner fundera.
Snart är alla bitar på plats för hösten.
Skola. Mitt jobb. Min sambos arbetstider. Träningar. Egen tid. När jag lagt höstens logistikschema så kör vi nedräkning.  Första etappen är fram till höstlovet.
Klara färdiga gå!

-jag vill känna mig mer levande mamma

Redan första veckan på sommarlovet ville han sluta med medicinen(concerta 54 mg). Han slutade några dagar och hans rörighet ökade typ 90%. Efter några dagar ville han ta  den igen och fick. Han blev introvert och "mer add-lik". Han tyckte det va skönt att få vila huvudet lite uttryckte han och dag 2 ville han ta igen. Dag 3 försökte han gömma medicinen som att han tagit och jag blev tvungen att fråga om han inte ville och förklara för honom att om du inte vill behöver du inte, sa jag. -vad är anledningen till att du inte vill? -jag vill känna mig mer levande mamma. Jag dog lite inombords och svarade -självklart väljer du själv nu. Men om du väljer att inte ta så får vi hitta andra strategier att lösa det som kan vara svårt för dig att få till. Vi satte oss och skrev punktlista på vad som ska göras varje dag, vi fick en bra teoretisk plan tyckte vi och det funkade hyfsat bra hela sommaren.
Vi har fiskat 90% av sommarlovet. Han har fullständigt nördat in på flugfiske och flera gånger följt med en killkompis till mig som jag är otroligt tacksam över. Man kan inte märka hans annars hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och diffande impulskontroll. Vi har vart till Nordnorge och fiskat. Till Lappland där vi flugit helikopter och fjällvandrat. Han var i sin rätta miljö och sa han att -det var det bästa han nånsin gjort och jag mår så himla bra nu. 

Nu är vi här på sista sommarlovsveckan och vi pratade om det häromkvällen, att det verkar som hans adhd vuxit bort...det har den så klart inte men tanken slog mig att om mitt barn skulle få vara fysiskt aktiv på dagarna och hitta en learing-by-doing-skolform skulle han kanske få känna sig levande hela dagarna.

Dag 2 i högstadiet

Kunde inte hålla mig. Mailade läraren. Vänligt och nyfiket utforskande kring hur planen ser kring min sons skolgång och när det är tänkt att vi ska komma på möte?

Fick svar inom 1 timma. Spec läraren ska kontakta mig under veckan. Jag ger det till fredag lunch.

Det är en fin balansgång jag får gå som förälder.  Jag vill inte på nått sätt hamna på kant med skolan i onödan.

Ikväll fick jag ett till mail. Läraren hade tillsammans m specläraren börjat leta en tid för möte redan nästa vecka. Jag håller mig till handlingsplanen.Jag ger dem tills fredag lunch sen påminner jag.

Tips!
ALL konversation ska ske per mail. Om inte be om skriftlig dokument efter så gott som allt som bestäms.

Skolstart. Information efterlyses!

Absolut ingen information, ingen alls!
Jag har inte fått ett endaste mail eller samtal kring hur upplägget kring min sons skolgång ska se ut under högstadiet. Vi fick ett avslutningsmöte innan avslutningen i 6an men sen tyst....tyst som i graven. Nu är det ny rektor ny lärare ny del av skolan nytt att gå mellan klassrum. Mkt hålla reda på sig själv, vilket inte är en adhdpersons starkaste egenskap.

HALLÅ!?!?! År 2014. Mail. Snigelpost. Mobiltelefon. Hemtelefon.
Ja jag är lite irriterad, men irriterad är inte så farligt, det finns värre växlar.

Jag kommer inte att döma skolan efter det här misstaget, som jag absolut ser det som. Men jag kommer inte acceptera att hållas utanför min sons skolgång. Absolut INTE!! Jag ska ha med allt att göra, ska ge "näsan i blöt" ett utseende och jag kommer att bevaka varje situation som en örn. Sorry, sån är jag.  Jag vet dessutom att jag måste, det har bevisats tidigare. Dessutom har jag massor med kompetens inom området, vilket jag är oerhört tacksam över.

Han fick med sig ett brev hem idag med kalendarium, IT-avtal, kontaktuppgifter och 2 ex av schemat. Schemat var i A5-format!?!?! grått, stl på bokstäverna ca 8, allt grått, inga färger..... vad hände med de kognitiva verktygen/anpassning? Alla kan göra misstag och jag har mailat hans lärare och bett om ett schema som är anpassat efter hans dyslexi och ADHD. Tänker att hon säkert bara haft mkt att göra och det blev fel den här gången.
Jag saknar kallelse till möte samt intervallen på uppföljningsmötena, åtgärdsplan, hjälpmedel, kognitiva verktyg, handlingsplan etc.

Med andra ord, jag har ingen aning om nått och så ska det inte vara.

Det jag sett hittills uppfattar jag som att nått missats, men jag kan ha fel. Det har oxå hänt förr kan jag ödmjukt erkänna.

Dock inser jag att denna höst kommer att innebära många timmar med sömnlösa nätter.

//En mycket orolig förälder som i slutändan alltid bär största ansvaret så försök inte ens hålla mig utanför

Grundkurs Föräldrar till tonåringar Adhd Tjejer del 2

Flickor upptäcks senare, troligen underdiagnostiserade och det finns säkert många som har förslag på varför. Har för mig att jag hörde att genomsnittsåldern för en diagnos för tjejer är 16. Det blev även tydligt i vår föräldragrupp på adhd-center där flest tjejföräldrar hade 16 åringar.

En av anledningarna till varför det upptäcks senare är för att tjejer visar sig ha likartad symtombild som killar när det gäller uppmärksamhetsproblem men bättre impulskontroll och mindre påtaglig hyperaktivitet.
I folkmun kan det kanske beskrivas som att dess tjejer inte stör så mkt på lektioner utan kan t.o.m. vara en av de minst besvärliga eleverna eftersom de inte far omkring utan sitter tyst, men med tusen tankar och väldigt introverta.

Jag minns själv när jag för 8 år sedan arbetade på ett hvb-hem där en av tjejerna hade adhd(kallades då add). Hon satt på kökssoffan och "snurrade" i sitt huvud och under tiden blev 2 av killarna(adhd) som bodde där osams vid spisen och den ena kastade en stor kastrull med 10 liter kokande vatten mot den andra. Personalen prioriterade hela tiden dessa 2 yrväder med stora problem med impulskontrollen. Samtidigt som hon bara satt stilla på kökssoffan och tittade på. Det är inte konstigt med personalens prioritering, det handlar ju om att sortera i kaosen men det blir väldigt tydligt och kan lätt översättas till en skolsituation där liknande prioriteringar händer hela dagarna.(fast utan det kokande vattnet...)

Föräldrarna till dessa tjejer ser oftast mer svårigheter än andra personer som lärare eller andra pedagoger. Lärare missuppfattar ofta symtomen. Detta leder ofta, inte alltid, till en längre kamp för föräldrarna och jag har t.o.m. träffat föräldrar som sagt på lite skoj -"jag önskar att hon vart lite mer hyper med problem med impulsen, då skulle hon upptäckts tidigare".

Vackra hälsingland

Vårdbidrag och försäkringsbolag

Då var det dags att skicka in ansökan för vårdbidrag till försäkringskassan samt till försäkringsbolaget.

Att fylla i blanketter kan vara bland det värsta jag vet. Till försäkringsbolaget var det bara att skicka in kopia på utredningen så skulle de återkomma efter sommaren med beslut så det var ingen kaos men försäkringskassans blankett. Jag har aldrig i mitt liv lyckats fylla i en blankett till dem utan att det blivit fel. Jag har något som jag kallar Myndighetsdyslexi, min hjärna blir helt blockerad och jag övertolkar och missförstår varje rad.

Hittade dock en bra blogg att följa.

http://bloggmalplace.wordpress.com/2012/10/31/vardbidrag-steg-for-steg/

Jag blir så glad när andra som gått före kan hjälpa mig så att min väg inte blir så knölig.....

www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/3be4e580-f09d-463f-a213-5c33e6a07dd2/vagledning_2012_01.pdf?MOD=AJPERES

Jag målar av honom på hans vägg när han skejtar och kör skateboard. 

:) 

När det gamla kommer ikapp

Jag vet att jag inte ska döma mig själv för att jag inget gjort tidigare. Egentligen så stämmer det inte att jag inget gjort, jag har gjort massor men igår svepte en stor sorg över mig. Slet och drog i mitt hjärta så tårarna forsade ur mig. Jag fick så dåligt samvete att jag lät det gå så långt. Han var ju djupt deprimerad och hade tappat livslusten. Vi famlade omkring i mörkret och jag var fullt upptagen med att få oss igenom dagen när jag skulle räckt ut en hand och bett om hjälp.
Hur kunde jag låta det gå så långt, en massa frågor och ifrågasättande från min inre Domare som fick luft under sina vingar efter att ha legat nedtryckt under flera år.
Jag hittade en sammanställning i min dator som jag skrivit om min tolkning om Livet, Kärlek, barn och föräldrar när jag slutade arbeta med ungdomar med missbruk. En punkt var -vid diagnosmisstanke, skynda att utreda för att skydda barnet från onödig olycka......aj! det gjorde ont...

Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar tidigare. Jag har till och med ringt bup vid 2 tillfällen efter sommarloven för att rådgöra kring utredning men när sen rutinerna, skolan och 6 hockeyträningar i veckan så har det rullat igång och jag släppt det.

Men nu är det slutältat och jag har sagt till min son att jag är ledsen för att jag inget gjort tidigare men han svarade att han förstod att jag gjort det jag trott va bäst för honom för jag älskar honom. -det vet jag, sa han.


Nu ska jag vara snäll mot mig själv och glad för att vi är där vi är istället.

Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

När ingen förstår, inte ens man själv så är det inte lätt att få någon att lyssna. När tusen tankar far omkring, orolig i kroppen, rastlös men trött och utmattad. Det kliar i kroppen, man slår på sina ben för att de ska sluta klia. Stressad, ledsen och förvirrad. Ångesten i magen. Ångesten att förstå att alla andra känner inte som en själv. Att man är annorlunda men oanpassningsbar.
Känsligare mot intryck, ljud, rörelse, mot elaka kommentarer, roligare kommentarer, sorg, för relationer med människor m.m.. Att känna att man inte har något skydd, att vara känsligare än många andra men oförmögen att bygga upp sitt teflon.  Att förändra sina impulser. Att inte kunna hejda sig. Som att springa mot ett stup, veta att man slår sönder sig om man hoppar ut och ändå alltid hoppa. När hjärnan är så överkokt av tankar och intryck att det värker och spänner innanför skallbenet. Varenda muskel behöver vila men vibrerar av rastlöshet.
Det närmaste en människa utan adhd kan komma en adhdmänniskas känsla är att ta sin absolut stressigaste dag och leva den varje dag. Dag ut och dag in resten av livet. Veta att jag borde göra si, jag borde göra så men gör oftast tvärtom.
Att hålla gasen i botten, på högsta varven så motorn skriker och ändå inte kunna flytta foten från gaspedalen.
Klart att man blir ledsen, vem blir inte det? Att vara för mkt för sig själv och andra.


Tänk om alla kunde fatta att man inte medicinerar för den yttre kaosen utan för den inre.

Det fanns bara en startknapp, jag sa att vi hade hittat stoppknappen men inser nu
att medicinera är som att plötsligt hitta volymknappen.

Boktips överlappande diagnoser

Adhd

ADHD

Vår utredningsresa är på sista versen. Jag vill börja med att säga att hittills har alla våra möten vart 100% lyckade. Alla läkare, psykologer, specialpedagoger har vart fantastiska. Vilket bemötande!! Tack alla inblandade i Nacka. Den utredningen vi fick ta del av för en tid sen var en exakt beskrivning av hur jag själv har "kartlagt" min son. Jag har ju givetvis inte kunnat låta bli att ta nytta av min yrkeskompetens när det gäller de delarna. MEN jag har vart noga med att hålla mig tillbaka och verkligen koncentrerat mig på att stanna i min roll som mamma. Självklart har jag vart orolig och min kontrollbehov har pockat på uppmärksamhet...-gör dom verkligen sitt jobb?(i fråga om tid, dåligt tålamod som jag kan ha....) vet dom egentligen vad dom gör nu? (vi och skolan fick ta del av utredningen först, min son sist) kan de verkligen kartlagt honom på så få tillfällen, jag menar visst vi svarade på 180 frågor men jag hade velat berättat en roman om hur han är, vad hans tillkortakommanden är, vad hans styrkor är, när han är si och när han är så.
Det behövdes aldrig. Allt var fantastiskt, det har vart ett superkompetent team runt oss.

Hans lättnad över att få svaret varför det är så svårt med vissa saker blev en känsla av befrielse för honom.
-mamma, det värsta är ändå inte adhd:n, det är dyslexin, sa han den dagen.
Vi skojade om att han har iallafall papper på att han är normalsmart och det har inte alla! :)

Som hans barnpsykolog sa:
Hela orkestern finns på plats och är jätteduktiga, dirigenten är dock på semester....
Vi får se hur vi får dirigenten att komma tillbaka från semestern men en sak har vi dock accepterat och det är att naturmedicin räcker tyvärr inte längre. Jag önskade det av hela mitt hjärta men det är inte alltid man får vad man önskar sig.

Adhd och Eye q

När det närmar sig Nationella proven gäller det att fylla på sitt barn med så mycket skydd mot kränkningen den kommer att bli utsatt för så han klarar sig någorlunda helskinnad igenom.

Vi har precis börjat med Eye Q igen. Vi har hållit på med det sen ungefär 4 år tillbaka. Han äter 6 stycken eye q, en magnesium, en folsyra/B2 och 2000ie dvitamin varje morgon. Det går oftast bra och framför allt när han faktiskt själv upplever att det blir skillnad. Alltså lättare att koncentrera/fokusera sig.

Den bästa effekten får han precis i början och den håller i sig några veckor för att ungefär vid 3 månader börja avta. Då brukar vi göra så att vi avbryter vid skolloven för att få bättre effekt när lovet är över. Hittills har det fungerat bra.

Men att naturmedicinera sitt barn är INTE gratis vill jag tillägga men så får det vara tills vi känner att det inte räcker för att skolan ska fungera....vi närmar oss den gränsen...

Kvällens sammanbrott

Vi försökte göra en mysig stund kring läxorna. Vi valde att beta av matteläxan eftersom det ändå är hans enklaste ämne av svenska, engelska och matte. Det gick bra tills vi kom till sista uppgiften, då var all ork slut. Kaosen var ett faktum. Det blev ingen krigszon men vi blev ledsna båda två. Vi gjorde klart iallafall och fyllda med dåligt mående skulle vår helg ändå försöka avslutas med en mysig känsla framför tvn. Vi lyckades någorlunda men på natten vaknade jag kl 3 på natten av en krypande oro. Så jobbig att jag blev tvungen att gå upp och kolla på tv. Jag kan inte förstå hur det funkar i skolan.
I eftermiddag ska jag dit på möte. Jag skickade ett mail där jag frågade om inte L kunde få göra muntliga läxförhör och när det är läsförståelse borde väl han få uppläst för detär väl ändå förståelsen, inte läsningen man testar eftersom vi redan vet att han har dyslexi.

Blev kallad till möte efter det mailet. Kan vi ha ett möte kring Ls skolgång?

Enligt min son är det värre med dyslexin än hans ev adhd(mitt i utredning)..

Tycker synd om honom varje morgon när han går till skolan. Men han går iallfall ännu till skolan, han har ju inte börjat högstadiet än....

OM de vill att han ska gå om tänker jag vägra! Det är deras skydighet att han hänger med i skolan, han har inga inlärningssvårigheter om han bara får använda sina hjälpmedel. De har en döv kille i klassen, dom tar inte av honom hörapparaten för att det anses vara fusk, de har en tjej med glasögon i klassen, de tar inte av henne dem heller.....
Redan ångest inför eftermiddagens möte.

Föräldramöte

Besviken, oroad, irriterad lämnade jag föräldramötet förra veckan. 
När bestämdes det att lärares primära arbetssyssla ska vara att dokumentera varje minut och sekund som våra barn är i skolan? När blev att lära ut sekundärt?
Jag ska alltså kunna gå in och kolla varje lektions innehåll på schoolsoft, varför? Jo om mitt barn är sjuk så ska jag veta vad vi ska ta igen där hemma.

Mamamia, ta det lugnt!! Barn är barn. Vi ska inte bränna ut våra barn innan dom ens blivit vuxna, räcker det inte att vi har flest utbrända och deprimerade i världen av vuxna måste vi ta den ocharmiga "vinnar"positionen på pallen angående våra barn oxå?
Stackars små kallsvettandes beslutsfattare som agerar i panik och kortsiktigt. Snart borde någon anmäla er för brott mot Barnkonventionen.

Första varningen i skolan

Nu börjar det.

Ämnesvarning. Utvecklingssamtal och första varningen och så klart i engelska. Tack och lov har vi lyckats avstyra honom från att läsa ett till språk nästa år i 6an. Det känns hemskt men vi måste oxå skydda honom från de hårdaste fallen. Han ska bara se till att ta sig igenom skolan men godkänt i alla ämnen och då tycker jag/vi inte att han ska lägga till fler språk. Med tanke på den obefintliga viljan till att göra läxor så ska vi inte skaffa fler än vi nödvändigtvis måste....

Trots att det inte var bara eller mest rosor på mötet så sa han efteråt -va bra det gick! 

Min underbara, fantastiska, finaste, bästaste unge. -ja, det gick bra :)

Jag älskar dig för den du är!

Adhd

Ok. Koncentrationssvårigheterna var betydligt större än vi anat. Mitt i add/adhdutredning....