...som är så stor att det känns som att du kommer att spy så fort du kommer i skymundan andra människor. Så känns det för mig när jag lämnar min son varje morgon vid skolan. Den sista tiden innan jullovet så ringde han och grät varje dag. Barn kan vara så elaka och hans plågoandar är subtila förnekande proffs.
Känslan att vara maktlös som förälder är fruktansvärd. Jag svävar runt i oro och ångest samtidigt som jag ska stötta honom.
Den här vårterminen börjar sin nedräkning idag.
Hur kan jag skydda mitt barn mot denna terror trots skolplikten? Jag kan ju inte gärna hålla honom hemma. Då kommer ju soc jagandes. Varje dag som går krossar honom litegrann.
Jag får ta en dag i taget och på första katastrofsituation ta kontakt med rektorn. Om dessa ungar vill ha krig så ska dom få det. Dom har ingen aning vad jag är kapabel till. Jag ger mig inte. Aldrig! Om det inte blir förändring nu så kommer världskrigen att blekna i historien. Jag kommer inte ligga ner i nån skyttegrav och vänta på att samtal efter samtal med dessa ungar inte leder till förändring. Jag ska rusta mig för krig och ingenting kommer att vara sig likt när jag är klar!
Innan jullovet fick jag ett mail där föräldrarna till den ena av killarna ville träffas för att få ordning på detta. Jag blev ärligt flygförbannad först. Sitta och ta en fika och prata om hur vi ska få det för anledningar som är på den nivån att vi kan lösa det över en fika. Jag svarade inte. Nu har jag lugnat mig och tänker att jag svarar ja på den fikan beroende på hur det visar sig att det går denna termin. Dock tycker jag att det här är på en helt annan nivå. Jag kräver av skolan att dom löser det omgående. Det är inte vi föräldrar som kommer att lösa det här, situationen är alldeles för allvarlig!
En dag i taget och måla inte faan på väggen brukar man säga....ska försöka tvätta bort hen då...
:/
Klump i magen av oro för hur sonens samtal kommer att låta idag..........
