Att kämpa som han gör och ändå inte räcka till

Då och då ramlar jag ner i Det stora hopplöshetens hål, fylld till bredden med oro och förtvivlan. När ingenting vi gör räcker till, när vi ger allt och vi ändå faller. Att varje dag bli tvungen att skicka sitt barn till något som jag vet han mår dåligt av känns så hemskt att mitt hjärta blöder och min bröstkorg krampar. Jag älskar honom mer än livet själv och skulle göra precis vad som helst för att han skulle få det lättare.
Att se hans blick slockna, att höra honom beskriva sin upplevelse av dagen, att se honom kämpa med sina tillkortakommanden och att känna hans sorg att inte vara som alla andra gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det känns som min bröstkorg fylls av vulkanlava som rinner genom varenda ådra i min kropp....och ändå är det ingenting motför vad han känner. Ibland när jag tröstar är det som att jag står på repeat och jag undrar om det fortfarande hjälper och om det fortfarande tröstar, hur länge kommer det att göra det?
Nu har vi snart tagit oss till högstadiet och jag vet, som alla andra, att då blir det ännu tuffare. Kommer han tillslut att driva omkring i korridorerna och vara en sån som alla vuxna tycker är jobbig och besvärlig? En sån som andra föräldrar inte vill att deras barn ska vara med? Och då undrar jag:
Fick han ens någon ärlig chans att lyckas? För tro mig, vi och framför allt han, gör så gott han kan och mycket mycket mer!...

Non vitae sed scholae discimus