Att kämpa som han gör och ändå inte räcka till

Då och då ramlar jag ner i Det stora hopplöshetens hål, fylld till bredden med oro och förtvivlan. När ingenting vi gör räcker till, när vi ger allt och vi ändå faller. Att varje dag bli tvungen att skicka sitt barn till något som jag vet han mår dåligt av känns så hemskt att mitt hjärta blöder och min bröstkorg krampar. Jag älskar honom mer än livet själv och skulle göra precis vad som helst för att han skulle få det lättare.
Att se hans blick slockna, att höra honom beskriva sin upplevelse av dagen, att se honom kämpa med sina tillkortakommanden och att känna hans sorg att inte vara som alla andra gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det känns som min bröstkorg fylls av vulkanlava som rinner genom varenda ådra i min kropp....och ändå är det ingenting motför vad han känner. Ibland när jag tröstar är det som att jag står på repeat och jag undrar om det fortfarande hjälper och om det fortfarande tröstar, hur länge kommer det att göra det?
Nu har vi snart tagit oss till högstadiet och jag vet, som alla andra, att då blir det ännu tuffare. Kommer han tillslut att driva omkring i korridorerna och vara en sån som alla vuxna tycker är jobbig och besvärlig? En sån som andra föräldrar inte vill att deras barn ska vara med? Och då undrar jag:
Fick han ens någon ärlig chans att lyckas? För tro mig, vi och framför allt han, gör så gott han kan och mycket mycket mer!...

Non vitae sed scholae discimus

Nationella prov

Jag skulle vilja polisanmäla någon, troligtvis skolverket, för diskriminering vid funktionsnedsättning. Min son tvingas göra ett prov(INGETval) fast utan sina hjälpmedel?!!?! Alltså kan någon förklara logiken i att testa dessa barn på detta sätt, att utsätta dom för uppreade ordentliga kränkningar och psykisk påfrestning under våren. Adolf Hitler hade kunnat komma på något så elakt, det är helt i linje med hans filosofi men 2014 i Sverige?? Fast ev så hade han dessutom avrättat de som misslyckades direkt, nu gör man det lite långsamt olustigt random istället. Ja hur det går i skolan har stor betydelse hur det går senare i livet! Frågor på det? Nej tänkte väl det.....
Självklart är man inte dömd att misslyckas men man är dömd till att gå livet uppför Kebnekaise medans dom andra springer runt på ängen nedanför...ja jag vet oxå att jag ska tänka. Det är inte vad man kan göra med sina betyg som är viktigt i livet, det är vad man kan göra utan!

Min son är 12 år, igår när jag lämnade honom utanför skolan mådde jag illa av olust. Men vi har fyllt på honom med ett skydd för hans hjärta men om han klarar det här, det vet vi inte förrän efteråt. Hur mycket skada detta gör. Vi skulle direkt reagera om vi slet rullstolen av en rullstolsbunden, blindkäppen från en blind, hörselapparaten från en hörselskadad men nu står vi förlamade av chock och tittar på. Större delen av sverige säger inget alls för som är inte drabbade. Vissa kanske t.o.m. tänker å herregud vad skönt att vi inte har det där problemet. Jag vet inte, men rätt så tyst har det vart. Bedrövligt!
Vi anses kanske vara neurotiska föräldrar men det gör mig inget. Man kan tycka vad man vill, jag har varken tid eller intresse att bry  mig!

Innan han gick från mig i bilen
-tänk nu på att göra så gott du kan, mer kan du inte göra
-ja mamma, det ska jag, svarade han och log, jag vet oxå att det inte säger något om vem jag är och hur jag är.
-precis! Svarade jag och startade bilen och vinkade till honom och åkte hemåt med tårarna brännandes bakom ögonlocken.

Han kom hem helt slut!! Men oxå stolt, det blev som det blev men hade hade gjort så gott han kunnat kände han. Han får inte samma möjligheter, samma förutsättningar som de andra i hans klass, han ska misslyckas, inte få visa hur mycket han kan, det har skolverket bestämt.

HOPPAS NI SOVER ILLA OM NÄTTERNA OCH ATT ERT SAMVETE KOMMER IKAPP ER! SKÄMS!!!!!