Korridordrivare och andra skolkare

Plötsligt slog det mig! Min son har det bättre än en del andra på hans skola och på ALLA skolor i landet pga att vi har papper på hans diagnoser. Jag har vart så stressad och upptagen med att hålla koll på minsta detalj i skolan så nu när det för en stund flyter på lyfter jag blicken och ser klasskompisar och andra skolelever som skolkar och driver i korridorerna. När hände det här? Ja tydligen redan under första terminen i 7an. Kanske man trodde att det var huvudvärk och andra ev åkommor som "hittades på" men nu är uppenbart för den mest förnekande(nästan).

Det tragiska är att dessa elever är så jobbiga och besvärliga m.m att det är enklast att lägga allt på eleven. Så otrligt taskigt!! Tyvärr är det ju så att vi som har kunskapen och viljan att se dessa barn och ungdomar ser att detta är ett symtom på att det inte fungerar innanför klassrumsväggarna. Inget barn går ute i korridoren eller är hemma om inte det vore det bättre alternativet. SÅ till alla lärare, se till att det alltid är bättre att vara inne i klassrummet istället för utanför. Har ni inte resurser så gå till rektorn eller ännu längre. Ge inte upp dessa barn för det är inte deras ansvar i huvudsak det är VUXNAS(läs skolans) ANSVAR. Stäng inte ut dem!!! Ni garanterar dem ett liv i utanförskap och det kommer inte ge er några plus på karmakontot.

Det är söndagkväll och jag tänker på alla ungdomar som har en klump i magen inför måndagen. En klump i magen för att studierna går fullständigt åt h-lvete och de vet att de inte har en chans att komma ikapp. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar och styr upp eller hjälper till av olika anledningar. De som har föräldrar som kämpar ihjäl sig för sina barns skull men skolan bromsar.

Jag som har en son med adhd och dyslexi hjälper honom till 100% med allt han behöver. Han skulle aldrig fixa det annars. Vi gör det tillsammans och han är helt beroende av att vi sitter med, styr upp, organiserar och planerar. Hans skolgång är helt beroende av oss som vuxna runt honom.
En nollvision skulle vara på sin plats för svenska skolan 2015 INGET barn ska behöva ha ont i magen för att de inte klarar skolan. DET är skolans ansvar att hitta en studieform som är individanpassad. Om inte så kan ju skolverket riva sönder vartenda blad i pärmen och det kanske vore lika bra så hela systemet reviderades och kom ikapp. Finns det något värre än styrdokument fulla av fina välformulerad meningar som aldrig verklighetsförankras. Ligger där i nån dammig pärm som ingen kan lyfta på utan att nysa av dammexplosionen. Usch! Nä lägg allt på ett bål och bränn upp och börja om.

Summasumarum
Vi har INTE en likvärdig skolform i Sverige 2015. Isf så skulle allt skolarbete göras i skolan under skoltid och aldrig nånsin tas med hem. Så länge barnens utbildning är beroende av föräldrars tid/kompetens/språk/diagnoser m.m. så är det INTE en likvärdig skola. Det är sk rent SKITSNACK faktiskt!

Engelska böcker fungerar bättre

Helt plötsligt har det släppt lite kring läsningen av engelska böcker. Jag blir glatt överraskad när detta har känts så otroligt utmanade för honom. Jag vet inte vad som hänt men igår var han så glad kring detta. Det var riktigt roligt att läsa tyckte han. Puh! jag njuter varje sekund jag får höra sånt.

Jag har träffat människor under mina Skrivarkurser som har dyslexi och jag har vid några tillfällen stött på de som berättat om liknande upplevelser. Dock har jag varje gång tänkt att det tyvärr inte är så för oss. Han har liksom aldrig visat minsta ljusstrimma för engelska. Det har vart jättesvårt.

Nu i skrivande stund kommer jag på att jag vid skolstart skickade ut ett mail till alla hans lärare som han skulle ha nu under åttan där jag berättade om hans dyslexi och adhd. En av oroväckande få(4/12 tror jag det var) svarade och vi hade en mkt bra mailväxling kring hennes upplevelse och hur vi kunde samarbeta kring L. Hon hade försökt att få honom att åtminstone prova det engelska materialet som hon hade att erbjuda honom men han vägrade. När vi sen pratade om det hemma visade det sig skrämmande nog att han såklart trodde det var för svårt. Tillslut kom vi iallafall tillsammans fram till att han skulle åtminstone ge det en chans. Fungerade det inte fick vi leta en annan lösning.  Det funkade. Helt rätt nivå. Han kände att utmaningen stod sig bra mot hans egna uppfattning av hans förmåga. Sen har det rullat på. (plus att hon har blivit 100 ggr trevligare..och säkert även han ;)) och nu kommer han alltså hem och är så glad när han berättar att det funkar så bra att läsa engelska böcker.

60 glosor -öhh tack men nej tack!

Ja då va vi där i loopen. Till rutan där vi diskuterade glosor. Ibland blir jag så trött och less. Som att det inte är nog med nutid och att ta ett steg framåt hela tiden så ska nån ny person ropa långt borta från dåtiden...-GLOOOOOSOR åsså är vi tillbaka där jag måste förklara att det är ingen idé att öva stavning, det är bara att knäcka självförtroendet och självkänslan för honom. Prislappen är för dyr för varan typ... Vi kommer att öva ord men INTE stavning och på frågan varför så finns det ett därför osv... jisses va trögt det går ibland. Kan vi inte bara bestämma att alla lärare måste ha samma kompetens kring dyslexi m.m? Jag blir helt matt.
Är det min uppgift att uppdatera alla inblandade kring hans diagnos eller är det i Elevhälsan detta ska ske(såklart!)

Åter igen. Våra barns skolgång hänger på vårt engagemang. Jag tycker inte illa om någon av de inblandade men det händer att det känns som att jag går i djup lera...länge...

Att leva livet fullt ut kan innebära lite skråmor på knäna....

Ibland så i pratar vi om farten i livet. Jag försöker att hålla en, för mig, behaglig hastighet, en fart som får mig att upptäcka detaljer runt mig, möjlighet att stanna upp och reflektera. Då tycker min familj att jag är i slowmotion. Deras adhd verkar göra att de ser världen ungefär som scenen i Spiderman när han blir biten av spindeln o transformeras till självaste Spiderman. Ni vet när han ser allt i slowmotion. De rör sig jättesnabbt, fulla av energi, pratar snabbt, äter snabbt, gör allt snabbt. De tappar saker, går in i saker, strular till hälften av alla saker de har på gång och glömmer hälften. Men eftersom de redan från början har fler projekt på gång så gör de ändå fler saker än mig i slutändan. Även om det för dem kan innebära lite skråmor på knäna..

När jag mer liknar mig med ett godståg så är de andra mer som x2000. Min son undrar ibland -varför ska allt hända mig? Jag har inget annat svar än att han lever livet i en högre hastighet, därför händer det mer runt om honom och med honom.Jag har inget annat bra svar....det verkar troligast så..

Livets rikedomar

Igår var jag på en fantastiskt inspirerande föreläsning
Ett rikare liv med Klas Hallberg
Det handlade om
1. Ekonomisk rikedom
Att man har de pengarna man vill ha i sitt liv men oxå att man har den tiden man vill ha. Att man har den balansen man vill ha mellan tid och pengar.
2. Fysisk rikedom
Bostad, bil, cykel, kroppen
3. Inre rikedom
Hur vi mår mentalt. Känner oss trygga osv
Jag kände mig så hoppfull när jag gick därifrån. Jag gick dit med förväntningar att få tips på aktiv och passiv inkomst vilket jag fått för mig att det skulle handla om. Så va inte fallet och även om jag verkligen sett fram emot det så fick jag i dagsläget med mig mer av den här föreläsningen än jag trott. 
Tankar som
Vem bestämmer i mitt liv?
Vad har jag ansvar för?
Vad tar jag ansvar för?

Vad är rikedom för mig?

Jag är inte målstyrd i mitt liv. Jag kan förstå att endel människor behöver det men jag missar resan så det funkar inte för mig. Jag fastnar i metoden och glömmer bort livet. Blir tunnelseende och låg. För funkar det bättre att bestämma riktning. På ett ungefär därborta vill jag vara om 10 år. Vad kan behövas? Kurser, upplevelser, resor, nätverk m.m Letar upp och sparar info."Sen skjuter jag ett långskott". Under flygturen dyker det kanske upp nått annat intressnt som jag inte tänkt på men det ena leder till det andra och eftersom bollen är i luften gör det inget om den gör en liten skruv på vägen. Det blir säkert bra det oxå. Mina erfarenheter under livet är ju det som formar mitt unika jag.

Vem skapar resultatet i mitt liv?
Har jag nånsin vikt undan när jag såg chansen att uppfylla en dröm?
Vad hände isf?

Vad har jag fått för mig är omöjligt/möjligt i mitt liv fr min uppväxt familj och miljö?
Hur formulerar jag mig kring det till min son? Hur formas han av mina värderingar?
Vad finns det för familjetraditioner som jag har med mig?
Ramlar jag ner i Värdelöshetsskrevan och fastnar där ibland? Vad beror det på isf? Vad får mig upp?
Vad har jag fått för mig av mig själv?
Alla kan inte bli vad som helst. Jag tror inte på det. Jag skulle aldrig säga det till en annan människa utan att känna mig som en hycklare. Ex jag var helt ok på fotboll när jag va ung. Har inte spelat på 20 år. Jag kan inte bli fotbollsproffs idag. Min son har grav dyslexi. Han kan inte jobba som rättstavare på bokförlag. Nej han har helt andra kvalitéer. Om man ändå har ett barn med grav dyslexi motförmodan skulle ha det som högsta dröm kan man såklart titta på mäjligheter men jag tänker att det bästa är kanske att hitta fler alternativa drömmar. Man ska hitta lösningar och riktningar utifrån sina förutsättningar och föreställningar. Vara ärlig och realistisk. Inte vara rädd att bli besviken. Det gör ont men det går över. Krossad däremot blir svårare..

Att vara ärlig.
Hur har du det egentligen?  Tänk om du lever hela livet med föreställningen om att allt bara va jobbigt och eländigt fast du egentligen har det rätt så bra?

Vad vill du verkligen ha i livet?
Håll fokus på det viktiga.

Formulera din dröm
10 års dokument
Vad sätter jag värde på?
Skjut långt men inte exakt

Stanna upp vid vad är möjligt och omöjligt.  Ärligt.

Sök upp människor som har en positiv föreställning om hur man lyckas med sin dröm. Som ser lösningar inte hinder men utan att vara naiva och världsfrånvända.

Vad har du fått med dig för syn på pengar? Fint, fult, kul, märkvärdigt, viktigt, skrämmande, roligt, energi m.m.

Vad har du för relation till pengar?
VILL du verkligen ha ett val?

Gör ekonomin viktig för att senare kunna bli oviktig.
Våga drömma. Tänk 10 år. Gör en riktning.
Skapa skarpa lägen. För utveckling. Kidnappa dig själv.

Be livet om det du vill ha!

Jag mår väldigt dålig för hur världen ser ut nu och utan att gå in på det för mkt så kan jag säga att när jag gick därifrån så kändes det mer som -ok låt det braka då. En kris är början på nått nytt och jag med mina adhdpersoner runt mig kommer alltid att klara mig. Då blir det utrymme för att använda adhd som en superkraft. Jag älskar det suget som en adhdmänniska kan få igång i fullständig frihet, när vi inte trycks in i den uppstyrda kravfyllda vardagen. Påhittigheten, energin, kreativiteten, det lösningsfokuserade.