Om hur olika det är i skolor trots samma kommun...

Jag har under den här korta tiden som förälder till en kille som har dyslexi stött på så många föräldrar som berättat skräckhistorier om hur deras barn har det i skolan. Bedrövligt!!! Och plus att dom inte har samma egenskaper som mig. Jag ger mig inte en tum på vad jag vill ha. Jag kräver allt vi har rätt till och inget annat accepteras.
Jag läser på våra rättigheter och lagen m.m. problemet för vissa av dessa föräldrar är ju att dom själva har dyslexi och byrokratiska kan ju va krångligt utan dyslexi....+att jag upplever att de själva hukar sig för skolväsendet....av olika anledningar förstås. Har de haft en hemsk skoltid själva så kastas de säkert tillbaka av känslominnet redan när de sätter foten på skolgården...
Jan Björklund säger att alla barn i Sverige föds med samma förutsättningar....Pyttsan Björklund, fy skäms att uttrycka sig så ickeverklighetsförankrat i den positionen. Hjälp!!

...även om det "bara" är utanför klassrummet så känns det som ett utanförskap..

...när man ska sätta sig utanför klassrummet och ha extra läsning kan man lätt bli förtvivlad som barn. usch! det är helt fruktansvärt att skicka någon gråtande till skolan. Hjälp vad jag uppmuntrade och fick stänga av min egen panik...

Att vara annorlunda utifrån en funktionsnedsättning är ju inte uppskattat i många fall.
Knepigt nog så finns det ju måsten trots alla hjälpmedel så måste han ju tyvärr sätta sig i korridoren med en specialpedagog(en annan motför den han hade i lågstadiet som jag upplevde anse att jag var en något hysterisk mamma som misstänkte dyslexi redan då...inkompetens....) 
Jag tror att i hans fall så är det hans gamla känslominne som spökar, från lågstadiet då han hamnade utanför hela klassen pga att han gick ifrån + att han fick göra andra saker än de andra i klassrummet+ få gliringar att han var dum i huvudet för att han behövde gå till extra lärare.
Som en gång fick han med sig 17 sidor matematik hem över en helg. Jag blir förbannad bara jag tänker på det. Detta trots att jag hela tiden påminde henne(hans lärare) om att det var viktigt att hon skickade hem varje gång hon märkte att han halkade efter...

Får se vad han kommer hem o säger ikväll. Jag håller tummarna för att det ska gå bra!

Skolpolitiken suger!

Hur man än gör så är man ändå en förlorare?!


Visst ett barn får alla verktyg den behöver men i betygssystemet tar man inte 

hänsyn till det?!?!?!?


Många förtvivlade lärare!


Skärpning Björklund!!!!

Vardagstips

• typsnitt 

• större text

• 1,5 rad avstånd

• grå bakgrund

• korta rader

Det finns alltså en uppsjö av gratis saker man kan använda. Det är bara att

prova sig fram och se vad som passar en själv.

Egentligen så kanske man skulle önska att allt var gratis men så är det inte. 

Finns t ex ett typsnitt som heter dyslexia som kostar runt 700 kr. Men det har 

kommit ett som ska vara ännu bättre som heter Dyskript.

Kattmodellen.se

Ringde och ville gå deras kurs den 29 sept. Personen som svarade berättade att kursen kostar 6300.-!!!!!!! att gå en dag.
SKÄMMES TA ME FAN!
inga försvar är goda nog..sorry!

Åtgärdsplan

Ok. Mailadress skolan vid skolstarten och bad om ett möte för att bestämma ev hjälpmedel och individuell struktur utifrån min sons behov. Super bemötande från hans lärare och nu finns det på papper bestämt hur det ska se ut. Skönt!
-dator(hade han redan fått av skolan)
-uppläsningsfunktion
-cd-skiva i SO och ev andra ämnen
-skilja på lästräning och inlärning
-om vi upptäcker minskad motivation så minska på läxorna
-kartlägga hans styrkor och använda dessa mer t ex fotografiskt minne och audiotiv inlärning
m.m
+rydaholmsmetoden

Redan oro

Usch det är 4 veckor kvar till skolstarten och jag oroar mig redan för allt som kan ske....
Vi ska lära oss nya dataprogram som han ska ha som hjälpmedel. Plus att skolan rekommenderade nått vi borde köpa hem oxå.
Det är förmodligen nu som jag ska tänka kortsiktigt och inte långsiktigt....
Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Fotografiskt minne

Han har misslyckats för 100ade gången med sitt test på 100 tal på 5 minuter i multiplikation...
jag tänkte att vi löser det genom att utnyttja hans bevisligen bra fotografiska minne. jag skyndade hem och gjorde olika kort med de tabeller han inte kunde 6-9 och när vi på eftermiddagen satte oss ner och övade genom att jag sa svaret och han upprepade typ 3 i taget och givetvis bara en tabell, nu 6 ans, och pang det satt efter någera minuter och han blev tårögd av lycka. Nu har vi gjort samma sak med 7 ans och det gick lika lätt, det vi började med igår är att vi övar på både 6 och 7 ans, pga att hans arbetsminne var lågt så kräver det att vi nöter och nöter. Han är iallafall överraskad och lättad och det är det viktigaste. Beröm får han i massor :)


Han är däremot väldigt stresskänslig så jag tror som min sambo sa igår, vi kanske ska öva stresshantering på nått vis så kanske mkt löser sig av det oxå.




ha de gott igelkott!

Man är ingen dyslektiker!

Lusläser allt jag kommer över!
Det finns så mycket information och jag känner att så småningom blir det nog en fil.kand i ämnet ;).


Jag är väldigt tacksam om ni lägger in tips på bra sidor, böcker, föreläsare m.m. så jag kan läsa på ordentligt. 


En mycket bra blogg enligt mig är http://dyslexihjalp.wordpress.com/om/.


Där fick jag läsa mig till att man inte är en dyslektiker utan att man har dyslexi och det kändes helt rätt för mig!
Det är ju bara en liten del i ens person, inte HELA personen. 
Mycket bra!!


Jag har oxå sett att det finns typsnitt som heter nått i stil med dyslexia som har visat sig vara enklare för någon med dyslexi att läsa.


Ett annat tips var att det ska helst vara lite grå bakgrund så därför kommer jag att ha det här.

Igår fick vi svaret på det jag undrat sen han var Etta-gluttare

Med sorg i hjärtat och samtidigt en känsla av lättnad så sitter jag här idag med diagnosen Dyslexi på min son. Sorg för att jag upplever att ingen lyssnat förrän nu trots att jag frågat sen han började i första klass. Jag känner att jag skulle kunna vrida upp min ilska och låta topplocket gå på skolan MEN ingenting blir bättre av det idag. Nu ska vi titta framåt, vi har inte tid att se bakåt vi har förlorat mycket tid ändå.
Men jag tänker börja med att berätta hur det sett ut för oss.


Han började i klass ett och redan första terminen upplevde jag att nått inte stämde med avkodningen och att ljuda fungerade inte heller särskilt bra. Men jag är(snart var) ingen expert på området och frågade hans pedagoger om det inte kunde vara så att han har dyslexi, det ligger nämligen nära ned ärvt i hans DNA-massa. Men som jag upplevde det viftade dom bort min oro som om jag bara var en höns-mamma i mängden. 
Kanske var det så att dom inte heller hade kompetensen, kanske inte orkade eller helt enkelt inte hade förmågan att se det jag såg.
Under vårterminen fick han börja hos specialpedagog och jag vet inte hur många ggr jag pratat med hans lärare och hans spec.ped och undrat om det inte är så att han har dyslexi men under hela lågstadiet upplever jag att min oro fortsatts viftats bort förutom en gång på våren då jag begärde ett samtal med specialpedagogen som faktiskt lyssnade på mig. Fast så här efteråt och det kan vara en efterkonstruktion så känns det som att hon la tillbaka det på mig som förälder och att -om vi bara tränade mer läsning med honom hemma så skulle detta lösa sig.


På en av skalorna som logopeden presenterade igår så var 4 den absoluta lägsta nivån på läsning för hans ålder. Han låg på 0.8!!!!!!!!! och skolan har inte larmat och förstått?!?!?!?!?!?


Tack och lov så har han nu i fjärde klass fått en av det bästa lärare som jag nånsin mött, hon har sett trots att hon är mellanstadielärare och inte ens har inlärning av läsning som ett av sina "ämnen".
Hon tar det här på största allvar och jag respekterar henne och litar på henne till  100%.

Att leva ett liv inte vinna ett krig

Ett av mina största problem i livet är att tänka på rätt sätt...

När jag borde tänka långsiktigt så tänker jag kortsiktigt och när jag borde tänka kortsiktigt så tänker jag långsiktigt. 

Det kanske inte låter så trassligt men det har blivit många sömnlösa nätter pga det. Ofta överdoser av oro.

Nu när han fått diagnosen dyslexi så ligger jag sömnlös och oroar mig bl a för hur det ska gå när han måste byta lärare i högstadiet.

Kommer den läraren vara lika fantastisk som den han har nu?!?!?

Han går i fyran....ja ni fattar, jag är för långt bort och grubblar. 

Istället ska jag vara här idag och tänka på vad vi ska göra för att den här vecka ska bli bra eller den här dagen t.o.m. Vad får han för hjälpmedel idag i skolan osv..

Jag ska hålla fokus på:

Att leva ett liv inte vinna ett krig -dvs vara positiv, se det som fungerar, att vi ska vara tillsammans här och nu, tillsammans med skolan, dag för dag och se till att allting blir till det bästa utifrån det som finns att tillgå just nu, jag ska inte kriga med framtiden nu för det hjälper inte till idag.