Med sorg i hjärtat och samtidigt en känsla av lättnad så sitter jag här idag med diagnosen Dyslexi på min son. Sorg för att jag upplever att ingen lyssnat förrän nu trots att jag frågat sen han började i första klass. Jag känner att jag skulle kunna vrida upp min ilska och låta topplocket gå på skolan MEN ingenting blir bättre av det idag. Nu ska vi titta framåt, vi har inte tid att se bakåt vi har förlorat mycket tid ändå.
Men jag tänker börja med att berätta hur det sett ut för oss.
Han började i klass ett och redan första terminen upplevde jag att nått inte stämde med avkodningen och att ljuda fungerade inte heller särskilt bra. Men jag är(snart var) ingen expert på området och frågade hans pedagoger om det inte kunde vara så att han har dyslexi, det ligger nämligen nära ned ärvt i hans DNA-massa. Men som jag upplevde det viftade dom bort min oro som om jag bara var en höns-mamma i mängden.
Kanske var det så att dom inte heller hade kompetensen, kanske inte orkade eller helt enkelt inte hade förmågan att se det jag såg.
Under vårterminen fick han börja hos specialpedagog och jag vet inte hur många ggr jag pratat med hans lärare och hans spec.ped och undrat om det inte är så att han har dyslexi men under hela lågstadiet upplever jag att min oro fortsatts viftats bort förutom en gång på våren då jag begärde ett samtal med specialpedagogen som faktiskt lyssnade på mig. Fast så här efteråt och det kan vara en efterkonstruktion så känns det som att hon la tillbaka det på mig som förälder och att -om vi bara tränade mer läsning med honom hemma så skulle detta lösa sig.
På en av skalorna som logopeden presenterade igår så var 4 den absoluta lägsta nivån på läsning för hans ålder. Han låg på 0.8!!!!!!!!! och skolan har inte larmat och förstått?!?!?!?!?!?
Tack och lov så har han nu i fjärde klass fått en av det bästa lärare som jag nånsin mött, hon har sett trots att hon är mellanstadielärare och inte ens har inlärning av läsning som ett av sina "ämnen".
Hon tar det här på största allvar och jag respekterar henne och litar på henne till 100%.
Men jag tänker börja med att berätta hur det sett ut för oss.
Han började i klass ett och redan första terminen upplevde jag att nått inte stämde med avkodningen och att ljuda fungerade inte heller särskilt bra. Men jag är(snart var) ingen expert på området och frågade hans pedagoger om det inte kunde vara så att han har dyslexi, det ligger nämligen nära ned ärvt i hans DNA-massa. Men som jag upplevde det viftade dom bort min oro som om jag bara var en höns-mamma i mängden.
Kanske var det så att dom inte heller hade kompetensen, kanske inte orkade eller helt enkelt inte hade förmågan att se det jag såg.
Under vårterminen fick han börja hos specialpedagog och jag vet inte hur många ggr jag pratat med hans lärare och hans spec.ped och undrat om det inte är så att han har dyslexi men under hela lågstadiet upplever jag att min oro fortsatts viftats bort förutom en gång på våren då jag begärde ett samtal med specialpedagogen som faktiskt lyssnade på mig. Fast så här efteråt och det kan vara en efterkonstruktion så känns det som att hon la tillbaka det på mig som förälder och att -om vi bara tränade mer läsning med honom hemma så skulle detta lösa sig.
På en av skalorna som logopeden presenterade igår så var 4 den absoluta lägsta nivån på läsning för hans ålder. Han låg på 0.8!!!!!!!!! och skolan har inte larmat och förstått?!?!?!?!?!?
Tack och lov så har han nu i fjärde klass fått en av det bästa lärare som jag nånsin mött, hon har sett trots att hon är mellanstadielärare och inte ens har inlärning av läsning som ett av sina "ämnen".
Hon tar det här på största allvar och jag respekterar henne och litar på henne till 100%.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar