Om ditt barn kallar dig HORA så får du släppa topplocket. Det är okej!

Då och då läser jag i grupper på fb hur ledsna vuxna blivit när de blir kallade både det ena och det andra av sina barn. De vuxna gråter och är förtvivlade för barnen skriker -dö, din jävla hora etc etc
När sen kommentarstråden fylls av goda råd som gå därifrån och prata om det vid ett senare tillfälle, håll dig lugn, säg inget i affekt, ta inte åt dig, låt det passera som det aldrig sagts och *styrkekramar* så kan jag inte låta bli att bli så provocerad att hjärtat nästan slår hål i bröstkorgen. För att stärka sin tes om denna nonchalering av barnets beteende förstärker sedan många med namedropping eller "på BUP sa dom till oss att..." på den föreläsningen sa hen att "vi skulle...." Då säger jag att om BUP säger att ni ska nonchalera och se förbi det beteenden som krossar ert hjärta så har antingen ni eller BUP missförstått det jag vill kalla Hugg inte på kroken.

Nångång då och då ska ni HUGGA PÅ KROKEN så in i helvetet ordentligt att de tappar fotfästet. De ska hajja till och känna något, de kan bli galen och det kan spåra ur men vad gör det? Låt det brinna, låt det explodera, låt det bli kaos.... Det är vår förbannade skyldighet för deras skull, för vår skull och för hela samhällets skull. Hur ska de annars förstå att det var fel, att det gjort ont så en bit av hjärtat gick sönder? Är det meningen att de ska försöka föreställa sig smärtan senare vid de lugna samlade samtalet hur ont det gjorde? Där allt ska förmedlas i mellanmjölk-ton för att inte det ska bli dålig stämning igen....ja jag vet faktiskt inte?!?!
Denna trend med lågaffektivt bemötande verkar fått för stora dimensioner i våra familjer eller så är det jag som helt missat poängen...våran frustration blir röta som gör oss svagare och svagare.
Jag upplever att många föräldrar numera inte vågar säga till sina barn med npf för de ska vara så pk att de inte längre vet hur de ska sätta gränser. Instängd ilska blir depression och instängd rädsla blir ångest brukar jag slarvigt säga men det ligger en hel del sanning i det.

Jag tror många föräldrar behöver höra att de får riva i och vråla från tårna ibland(!!). De skulle må bra att släppa ut det och barnen skulle också må bra av det hur konstigt det än låter för vissa människor. ABSOLUT INTE jämt och hela tiden men nån måtta får det vara. Skulle jag gå in med middag till min 15 åring som sitter på sitt rum och jag frågar om jag får ta en godis av honom och han skulle skrika -NEJ DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA HORA så är det INTE ett lågaffektivt bemötande min son kommer att se. Det kan jag lova!!! Där går gränsen. Nä i det läget så ska topplocket explodera på er föräldrar! Skrik gärna högt och tydligt ATT DÄR GÅR GRÄNSEN FÖR VAD DU KALLAR MIG!!! Ni ska ta maten och gå därifrån. Kasta skiten i soporna! SKRIK OCH SVÄR ut den känslan som ni bär på. ALDRIG PERSONANGREPP!
Gör sedan inte ett enda dugg för att närma er ert barn. Här är det barnet som ska komma och be om ursäkt, låt det ta den tid det tar, det kan ta 1 minut eller 1 vecka, vad vet jag, det får ta den tid det tar. Men det är barnet som ska ta initiativet till kontakt och be om den. Det ska komma ett sökande efter förlåtelse. NÄR det sker så handlar det inte om att förlåta så snabbt som möjligt för att vi äntligen får ett förlåt. Och nej jag menar inte att vi ska plåga våra barn i det här läget. Vi ska fråga hur det kommer sig? vad hände? hur barnet tror att det känns? hur barnet själv tänker göra annorlunda? hur vi kan hjälpa? Förlåt sker inte med ord, det sker i handling. Gör om och gör rätt.

Jag säger inte att jag vet bäst men jag vet att när det känns fel så är det förmodligen det. Jag är förespråkare av 99% bemötanden som
Hugg inte på kroken
Behåll lugnet
Diskutera inte med barnet när barnet är i affekt
men det handlar INTE om de tillfällen då ni blir kallade de grövsta svordomarna de kan. De handlar kanske snarare om de tillfällen då de är griniga, förbannade, kommer hem senare än avtalad tid, är lata, smäller igen dörren, inte lyssnar klart...ja etc "de vanliga tonårsbeteendena".

När ni får höra mordhot, olika varianter av hora etc så ska ni REAGERA och AGERA. Då är det ok att ta till 1% "Hög affektivt bemötande". Då ska ni som sagt HUGGA PÅ KROKEN och riva himmel och jord! Skrik och gråt, släpp ut smärtan. Var tydlig direkt med hur fel det är!!!!

Det är INGEN som påstår att det är lätt att vara förälder och då och då är vi riktigt kass på det vi håller på med, det är inte helt fel att erkänna det, både för oss själva, inför våra barn och även inför andra. Vi kanske inte alltid lyckas uppfostra våra barn som ett skolexempel ur en bok av Jesper Juul eller Bo Hejlskov. Det är den mest skamfyllda känslan av misslyckande för oss föräldrar men så är verkligheten. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och mer kan vi inte göra. Det kanske inte duger i andras ögon men det spelar ingen roll.
Överös med kärlek men ha tydliga ramar.
Det finns inget eller ingen som är perfekt.
Va hela dig själv.
Känn allt du känner.
Gör så gott du kan med de förutsättningar du har.
Känns det fel så är det förmodligen det.

Varsågod. Prova mina skor men klaga inte på dina skavsår sen.

"Vi sviker barnen när vi medicinerar dem"

Intressant! Jag håller till viss del med honom. Vi ska inte medicinera alla barnen när det egentligen är systemet skola vi SKA förändra. Givetvis finns det föräldrar som skulle behöva skärpas upp så barnens livssituation blir bättre men när han uttrycker det som att barnen behöver tydliga ramar låter han som en gammal magister ur Madicken. Den ramen behöver beskrivas som en kärleksfull ram med mkt kommunikation och mjuka värden. Människor med adhd är känsliga. Känsligare än genomsnittet. Enligt mig nästa "hudlösa". Allt går rakt in utan filter. Det blir för mkt i dagens samhälle och de hittar olika försvarsstrategier. Att de vissa sen blir utåtagerande, anses vara skitungar, jobbiga som ska uppfostras o leder till nästintill militärisk uppfostran skadar dessa barn ännu mer. Jag ser allt som oftast vuxna som inte kan handskas med barnen och ju mer auktoritet de visar dessto sämre resultat blir det. Vuxna som tror att stränghet och makt ger respekt och lydnad. Det gör det förvisso men respekt ur rädsla...ett tydligt tecken fr den vuxne är rädsla för svaghet och sårbarhet..

Det finns barn som visar på samma symtom som är kriterierna för att få diagnosen men egentligen så är det den miljö de växer upp i. Felet när dessa barn får diagnosen är ju givetvis att det inte är ngn lösning. De visar signaler på att något är fel och om de då får diagnosen men det egentligen är miljön så blir det inte bättre med medicin. Orsaken består ju lika så barnens symtom. Om familjen utreds och får rätt stöd och struktur så får man se vad resultatet blir och utgå därifrån. 

Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Många av dessa barn har ju föräldrar med adhd, vilket så klart ökar ärftlighet men också hemmiljön och livsmönster. Dessa föräldrar har mkt troligt inte haft det så lätt i livet och de i bästa fall så har de rett ut vissa kantstötta sidor hos sig själv så de kan hjälpa sitt barn få en enklare start och hitta strategier för en enklare vardag. Men har de inte det så finns det stor risk att barnen går samma väg. 
De flesta föräldrar som jag träffat på kurser och utbildningar upplevs vara otroligt hjälpsökande och intresserade av att hitta lösningar. Många är sorgsna utmattade och enormt tacksamma för alla råd idéer och feedback. 
De är utmattade av att kämpa för att sitt barn ska få möjlighet att lyckas, få förståelse och orka befinna sig i det skolsystem som de har skolplikt att befinna sig i. 
De flesta har kraschat av utmattning, ingen familj består av två heltidsarbetande föräldrar.
I vårt fall så jobbar jag 75% för att stötta och hjälpa min son genom skolan. Jag förlorar 25% i årsinkomst för att samhället inte kan handskas med min sons diagnoser, och trots det så har vi skolplikt. Jag lägger 6-10 tim/veckan på allt från studera tillsammans med honom, anpassa material i t ex pp med inläsning, leta bra filmer, dokumentärer, hemsidor för pedagogisk inlärning, möten med skolan, föreläsningar, utbilda mig och sist men inte minst hålla liv i hans självkänsla.

Klart att jag i perioder kan bli bitter och orkeslös men det får inte växa och ta över. Men just nu kan jag säga att det ska bli otroligt skönt med sommarlov! 

http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-

En funktionsnedsättning blir funktionshinder när man inte ger rätt anpassning och stöd

Häromdagen hade vi utvecklingssamtal. 30 minuter.... Det gick ändå bra och som prognosen ser ut nu så blir det godkänt eller mer i alla ämnen.
På punkten Vad kan skolan göra för att hjälpa dig lyckas nå dina mål? misstänker jag att det inte är bara vår punktlista som blir längst, utan flera av oss....

• Alla lärare ska känna till mina diagnoser dyslexi och adhd och anpassa utlärning efter det
• Alla ska känna till mina behov av anpassning
• Kunna med mina hjälpmedel
• Anpassat läromedel t ex filmlänkar att titta på
• Förstå hur min funktionsnedsättning ställer till det för mitt minne, förmåga av planering och organisation. Inte bli irriterad på mig för att jag inte har med mig t ex penna m.m. Jag gör så gott jag kan, oftast.
• Skriftliga och muntliga prov, den muntliga delen ska vara i samtalsform inte bara läsa frågorna upp och ner. 
• Gärna anteckningshjälp.
• Enkel tydlig information om vad som ska hända. Snabba förändringar är svårt.
• Tala om precis vad jag ska göra och vilken ordning jag ska göra det. Vad som är viktigast att göra först om jag inte hinner allt. Vem jag ska fråga om det blir fel och när jag kan fråga. När jag har ansvar och när andra har ansvar.

Förutom det så vill vi att skolan ska förstå

Min funktionsnedsättning är inte ett funktionshinder om jag får rätt hjälpmedel. 

Exempel. Ni har båda glasögon pga en synnedsättning. Er synnedsättning är en funktionsnedsättning när ni har glasögon(hjälpmedel) men tack vare dessa så är det inget funktionshinder. Ni är mina "glasögon" så att min funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder.

Det vill vi att alla lärare ska förstå.

Det obehagliga flytet

När den där känslan av lugn legat för länge och det börjar krypa i kroppen av oro. Vad missar jag? Vart funkar det inte nu?

Vi lär av våra erfarenheter, bra som dåliga och tyvärr så har jag inlärt i mig nu efter dessa skolår att det här lugnet som jag känner betyder inte att det flyter utan snarare att jag missar något. Jag hoppas än en gång att jag har fel.

Tack o lov så går min son fortfarande till skolan och han tycker det är roligt. Det tyckte han inte för nått år sedan.... Men nu i högstadiet har det blivit bättre.

Lägger in en bild som metafor hur jag ser mig själv och min roll som förälder till ett barn med behov i skolan. Jag säger inte att skolan är hundar. Absolut inte! Men jag ser det mer som att jag måste hela tiden ha koll på varje lärare/ämne och om jag missar något så blir det inte bra.

Medicinbyte och tillägg 4 tim

Vi testade Elvanse 2 månader. Det var till en början bra men plötsligt dök det upp tics och det är ju inte kul för en tonåring. Dock minskade de efter bara några dagar men det blev ändå fler biverkningar än positiv effekt under hösten så nu är vi tillbaka på Concerta. Det känns bättre för honom. Dock är aptiten borta igen. Troligen går den biverkningen över med tiden, det gjorde det förra gången men det är trist att se hur energin försvinner men att ingen hunger kommer.
Han äter ju alltid middagsmat till frukost, ibland 2 stora portioner och det känns bra men sen äter han inget mer på 12 timmar. Skolan har ordnat så att han får gratis juice och smörgås/yoghurt i caféet varje dag men jag känner mig tveksam på om han utnyttjar det 100%.

Nu har vi lagt till Ritalin 4 tim på morgonen så att han har mer effekt fr 8-12.00 sen går den ur. Han tycker det är superbra!

Concerta släpper ifrån sig 22/78 (%) fördelat på 6 timmar/6 timmar så får han för låg dos på fm och en högre dos på eftermiddagen. Det betyder att han får för lite under skoltiden och mer på fritiden. Det blir inte bäst för honom. Han skulle behöva vända på tabletten.. 78% för 6 tim och 22% resterande.
Nu ligger han på en lägre dos Concerta(36 mg) med förstärkning av Ritalin(10 mg) under skoltimmarna och under eftermiddagen så har han en lagom dos Concerta kvar. Om vi skulle höja Concertan till en lämplig fm-dos så innebär det att han får för hög dos på eftermiddagen. Därför har vi gjort så här och han tycker efter en vecka att det är kanon! Dessutom så behöver han inte ta den jämt utan bara vid behov. Så om han t ex har prov på eftermiddagen kan han ta Ritalin så det når över det. Valet är fritt.
Det finns människor som väljer att ta Ritalin (4 tim) 8-12, få tillbaka aptiten och äta lunch och sen ta Ritalin(4 tim) 12.30-16.30 sen är det fritidsaktiviteter som kanske funkar utan medicin då behöver de inte ta.

Man kan antingen välja att se medicinering som en djungel av trassel eller en djungel av möjligheter. Vi har valt det sistnämnda. Man måste bara förkovra sig ordentligt som förälder.