Fotografiskt minne

Han har misslyckats för 100ade gången med sitt test på 100 tal på 5 minuter i multiplikation...
jag tänkte att vi löser det genom att utnyttja hans bevisligen bra fotografiska minne. jag skyndade hem och gjorde olika kort med de tabeller han inte kunde 6-9 och när vi på eftermiddagen satte oss ner och övade genom att jag sa svaret och han upprepade typ 3 i taget och givetvis bara en tabell, nu 6 ans, och pang det satt efter någera minuter och han blev tårögd av lycka. Nu har vi gjort samma sak med 7 ans och det gick lika lätt, det vi började med igår är att vi övar på både 6 och 7 ans, pga att hans arbetsminne var lågt så kräver det att vi nöter och nöter. Han är iallafall överraskad och lättad och det är det viktigaste. Beröm får han i massor :)


Han är däremot väldigt stresskänslig så jag tror som min sambo sa igår, vi kanske ska öva stresshantering på nått vis så kanske mkt löser sig av det oxå.




ha de gott igelkott!

Man är ingen dyslektiker!

Lusläser allt jag kommer över!
Det finns så mycket information och jag känner att så småningom blir det nog en fil.kand i ämnet ;).


Jag är väldigt tacksam om ni lägger in tips på bra sidor, böcker, föreläsare m.m. så jag kan läsa på ordentligt. 


En mycket bra blogg enligt mig är http://dyslexihjalp.wordpress.com/om/.


Där fick jag läsa mig till att man inte är en dyslektiker utan att man har dyslexi och det kändes helt rätt för mig!
Det är ju bara en liten del i ens person, inte HELA personen. 
Mycket bra!!


Jag har oxå sett att det finns typsnitt som heter nått i stil med dyslexia som har visat sig vara enklare för någon med dyslexi att läsa.


Ett annat tips var att det ska helst vara lite grå bakgrund så därför kommer jag att ha det här.

Igår fick vi svaret på det jag undrat sen han var Etta-gluttare

Med sorg i hjärtat och samtidigt en känsla av lättnad så sitter jag här idag med diagnosen Dyslexi på min son. Sorg för att jag upplever att ingen lyssnat förrän nu trots att jag frågat sen han började i första klass. Jag känner att jag skulle kunna vrida upp min ilska och låta topplocket gå på skolan MEN ingenting blir bättre av det idag. Nu ska vi titta framåt, vi har inte tid att se bakåt vi har förlorat mycket tid ändå.
Men jag tänker börja med att berätta hur det sett ut för oss.


Han började i klass ett och redan första terminen upplevde jag att nått inte stämde med avkodningen och att ljuda fungerade inte heller särskilt bra. Men jag är(snart var) ingen expert på området och frågade hans pedagoger om det inte kunde vara så att han har dyslexi, det ligger nämligen nära ned ärvt i hans DNA-massa. Men som jag upplevde det viftade dom bort min oro som om jag bara var en höns-mamma i mängden. 
Kanske var det så att dom inte heller hade kompetensen, kanske inte orkade eller helt enkelt inte hade förmågan att se det jag såg.
Under vårterminen fick han börja hos specialpedagog och jag vet inte hur många ggr jag pratat med hans lärare och hans spec.ped och undrat om det inte är så att han har dyslexi men under hela lågstadiet upplever jag att min oro fortsatts viftats bort förutom en gång på våren då jag begärde ett samtal med specialpedagogen som faktiskt lyssnade på mig. Fast så här efteråt och det kan vara en efterkonstruktion så känns det som att hon la tillbaka det på mig som förälder och att -om vi bara tränade mer läsning med honom hemma så skulle detta lösa sig.


På en av skalorna som logopeden presenterade igår så var 4 den absoluta lägsta nivån på läsning för hans ålder. Han låg på 0.8!!!!!!!!! och skolan har inte larmat och förstått?!?!?!?!?!?


Tack och lov så har han nu i fjärde klass fått en av det bästa lärare som jag nånsin mött, hon har sett trots att hon är mellanstadielärare och inte ens har inlärning av läsning som ett av sina "ämnen".
Hon tar det här på största allvar och jag respekterar henne och litar på henne till  100%.

Att leva ett liv inte vinna ett krig

Ett av mina största problem i livet är att tänka på rätt sätt...

När jag borde tänka långsiktigt så tänker jag kortsiktigt och när jag borde tänka kortsiktigt så tänker jag långsiktigt. 

Det kanske inte låter så trassligt men det har blivit många sömnlösa nätter pga det. Ofta överdoser av oro.

Nu när han fått diagnosen dyslexi så ligger jag sömnlös och oroar mig bl a för hur det ska gå när han måste byta lärare i högstadiet.

Kommer den läraren vara lika fantastisk som den han har nu?!?!?

Han går i fyran....ja ni fattar, jag är för långt bort och grubblar. 

Istället ska jag vara här idag och tänka på vad vi ska göra för att den här vecka ska bli bra eller den här dagen t.o.m. Vad får han för hjälpmedel idag i skolan osv..

Jag ska hålla fokus på:

Att leva ett liv inte vinna ett krig -dvs vara positiv, se det som fungerar, att vi ska vara tillsammans här och nu, tillsammans med skolan, dag för dag och se till att allting blir till det bästa utifrån det som finns att tillgå just nu, jag ska inte kriga med framtiden nu för det hjälper inte till idag.