Intressant! Jag håller till viss del med honom. Vi ska inte medicinera alla barnen när det egentligen är systemet skola vi SKA förändra. Givetvis finns det föräldrar som skulle behöva skärpas upp så barnens livssituation blir bättre men när han uttrycker det som att barnen behöver tydliga ramar låter han som en gammal magister ur Madicken. Den ramen behöver beskrivas som en kärleksfull ram med mkt kommunikation och mjuka värden. Människor med adhd är känsliga. Känsligare än genomsnittet. Enligt mig nästa "hudlösa". Allt går rakt in utan filter. Det blir för mkt i dagens samhälle och de hittar olika försvarsstrategier. Att de vissa sen blir utåtagerande, anses vara skitungar, jobbiga som ska uppfostras o leder till nästintill militärisk uppfostran skadar dessa barn ännu mer. Jag ser allt som oftast vuxna som inte kan handskas med barnen och ju mer auktoritet de visar dessto sämre resultat blir det. Vuxna som tror att stränghet och makt ger respekt och lydnad. Det gör det förvisso men respekt ur rädsla...ett tydligt tecken fr den vuxne är rädsla för svaghet och sårbarhet..
Det finns barn som visar på samma symtom som är kriterierna för att få diagnosen men egentligen så är det den miljö de växer upp i. Felet när dessa barn får diagnosen är ju givetvis att det inte är ngn lösning. De visar signaler på att något är fel och om de då får diagnosen men det egentligen är miljön så blir det inte bättre med medicin. Orsaken består ju lika så barnens symtom. Om familjen utreds och får rätt stöd och struktur så får man se vad resultatet blir och utgå därifrån.
Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Många av dessa barn har ju föräldrar med adhd, vilket så klart ökar ärftlighet men också hemmiljön och livsmönster. Dessa föräldrar har mkt troligt inte haft det så lätt i livet och de i bästa fall så har de rett ut vissa kantstötta sidor hos sig själv så de kan hjälpa sitt barn få en enklare start och hitta strategier för en enklare vardag. Men har de inte det så finns det stor risk att barnen går samma väg.
De flesta föräldrar som jag träffat på kurser och utbildningar upplevs vara otroligt hjälpsökande och intresserade av att hitta lösningar. Många är sorgsna utmattade och enormt tacksamma för alla råd idéer och feedback.
De är utmattade av att kämpa för att sitt barn ska få möjlighet att lyckas, få förståelse och orka befinna sig i det skolsystem som de har skolplikt att befinna sig i.
De flesta har kraschat av utmattning, ingen familj består av två heltidsarbetande föräldrar.
I vårt fall så jobbar jag 75% för att stötta och hjälpa min son genom skolan. Jag förlorar 25% i årsinkomst för att samhället inte kan handskas med min sons diagnoser, och trots det så har vi skolplikt. Jag lägger 6-10 tim/veckan på allt från studera tillsammans med honom, anpassa material i t ex pp med inläsning, leta bra filmer, dokumentärer, hemsidor för pedagogisk inlärning, möten med skolan, föreläsningar, utbilda mig och sist men inte minst hålla liv i hans självkänsla.
Klart att jag i perioder kan bli bitter och orkeslös men det får inte växa och ta över. Men just nu kan jag säga att det ska bli otroligt skönt med sommarlov!
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-
