Idag läste jag ett inlägg på fb där en mamma fått ett sms från sitt barn som stressas sönder av skolan och mammans budskap till sitt barn blir -livet är så mkt mer än skola...osv
Det hade kunnat vart jag, det HAR vart jag som sagt till min son vid flera tillfällen under hans skolår pratat med honom om att livet är mkt större än skolan. Vi tar oss igenom som ett team sen släpper det. All denna stress och press som barn utsätts för idag är bedrövligt.
Det finns människor som ändå envisas med att klara av skolan med högsta betyg och att det är avgörande för all framtid. Grattis till er som serveras den möjligheten för våra skattepengar. Vi andra får nöja oss med att trycka in våra barn i ett system som det absolut inte är anpassade till. Som en rund boll i en fyrkantig ram. Ja jag blir stundvis bitter men fastnar inte där.
Klart att livet blir enklare med en fullständig skolgång men när inte skolan är anpassad för våra barn med npf så måste vi se andra lösningar. Jag förstår att det är svårt att lyfta blicken för många och i panik stångar de huvudet i väggen och intalar sig själva att det måste gå. Men när jag för flera år sen insåg att de här åren kommer att bli en långsam j-vla promenad genom helvetets dal så beslutade jag att jag måste hitta något annat att tro på, andra synsätt. Lyfta blicken. Acceptera att det här blir tufft men det kommer att gå och går det inte så löser det sig iallafall.
Jag bestämmer mig för att det kommer att gå. Vi kommer hitta andra vägar i livet. Vi hjälps åt. Vi gör det tillsammans. Det löser sig!!
Mitt barn kommer inte att sitta på kontor hela dagarna, mitt barn uppmuntras att leva livet som han vill leva det...och skulle han mot förmodan vilja jobba p kontor så skulle jag(efter jag svimmat) uppmuntra honom till det oxå. Inte många projekt i historien har uppfunnits av såna som mig. Jag är en helt annan typ. Jag är organiserad, planerande och någorlunda strukturerad. Vill inte ha snabba förändringar och tvära kast. Lugn och ro är min filosofi.
Ni minns den berättelsen om barnet som var på BUP för utredning. Min son är jägaren(+spejare) och jag är bonde(+samlare). Jag uppmuntrar de egenskaperna hos honom så fort jag får tillfälle. Han ska känna att han duger, att de inte är nått fel på honom. Det är skolsystemet som inte är för såna som honom men han måste igenom. Sen öppnar sig livet. Med eller utan en 100% skolgång!!!
