Sammanfattad information till berörda lärare

Jag brukar inte armbåga mig fram i livet och har aldrig upplevt att jag behövt. Inte för min egen del. MEN när det kommer till min sons skolgång har jag fått lära mig att sluta stå och vänta snällt i kön. Nått ska man väl lära sig av sina misstag, vad ska jag annars ha för nytta av dom.
I år har jag skickat ett mejl till samtliga av min sons lärare om hans diagnoser och åtgärdsprogram. Sammanfattat det viktigaste med 5 rader med saklig information och bett om ett mejl där de bara bekräftar att de fått mejlet.

I början av juni, strax innan betygen skulle sättas, dök det nämligen upp en mejl från en av hans lärare som han hade haft hela 7an, där personen bad honom utveckla texten han skrivit (kämpat med och var tuppstolt) och sammanfattat sitt läsår i ämnet. Hen bad honom beskriva mer utförligt. Jag mejlade tillbaka en liten rad om att hans dyslexi gör att han har ganska begränsat ordförråd så om hen kunde vara lite mer specifik i vad hen efterfrågade så skulle det kanske bli enklare för honom. På vändande kom mejlet tillbaka med svaret
-jaha, ok, då räcker det som det är. Plus feedback på hur bra han arbetat på hens lektioner under året.
....hela skolåret hade alltså gått utan att hen kände till dyslexin eller hur ska jag tolka det....Nu gällde det ett mer praktiskt arbete men det handlar om hur informationen inte kunnat nå fram till alla.

Jag gjorde ingen grej av det, det var turbo nog under den här tiden(se tidigare inlägg). Men därför skickade jag nu ett mejl till alla inblandade, givetvis med min sons godkännande. För att se att alla åtminstone hört det en gång på detta läsår.

Vi provar att fasa in istället...

Så nu har vi snart gjort första veckan. Redan i söndags ville han börja med sin Concerta. Jag gav honom 54 mg som han äter annars, men hjälp vad det slog hårt. Han blev helt bortdomnad. Avstängd. Instängd. Introvert. Hela dagen var som "att han befann sig under vattenytan" med fast ändå borta. Inte bra. På måndag morgon bestämde vi oss för att fasa in. Jag har några 18 mg kvar så den här veckan har det vart hans dos och än så länge är ju skolan bara på första växeln så det har funkat bra och han har inte känt något obehag.

Den är som jag sagt tidigare inte hans adhd som ställer till det mest för honom i skolan, det är konstigt nog hans dyslexi....

Än så länge har det gått bra första veckan men vi tar en dag i taget och jag har ritat upp veckorna fram till höstlovet. Så ser vi hur vi närmar oss första delmålet. Vi kryssar en vecka i taget och plötsligt är vid på första vilopausen. Så fortsätter vi resten av hösten fram till jullovet osv. Det är skönt att se minskningen. Det har visat sig vara bra för oss alla.

Idag fick han besked att han får en Ipad som hjälpmedel och den levereras nästa vecka. Jag ber till en högre makt att det ska motivera honom lite mer.

Som elektricitet....

Så här vid skolstart kommer känslan tillbaka. En oro och ångest som hela tiden pirrar i kroppen. Som ett myrkryp. Som att jag håller handen på ett elstaket vid en djurhage...fast mkt svagare.
Det är så mkt som har hänt och kan hända under skoltid. På bara en dag kan man krossas om man har otur. Det kan vara en annan elev men det kan oxå vara en lärare. Ingen går säker.
Jag vet att oro är att vara i framtiden och ångest att vara i det som varit. Att försöka vara här o nu. Det går lättare ibland men det svänger. Ibland flera gånger på en dag. Jag gör så gott jag kan och det bästa är när jag har fullt upp på jobbet så jag inte hinner fundera.
Snart är alla bitar på plats för hösten.
Skola. Mitt jobb. Min sambos arbetstider. Träningar. Egen tid. När jag lagt höstens logistikschema så kör vi nedräkning.  Första etappen är fram till höstlovet.
Klara färdiga gå!

-jag vill känna mig mer levande mamma

Redan första veckan på sommarlovet ville han sluta med medicinen(concerta 54 mg). Han slutade några dagar och hans rörighet ökade typ 90%. Efter några dagar ville han ta  den igen och fick. Han blev introvert och "mer add-lik". Han tyckte det va skönt att få vila huvudet lite uttryckte han och dag 2 ville han ta igen. Dag 3 försökte han gömma medicinen som att han tagit och jag blev tvungen att fråga om han inte ville och förklara för honom att om du inte vill behöver du inte, sa jag. -vad är anledningen till att du inte vill? -jag vill känna mig mer levande mamma. Jag dog lite inombords och svarade -självklart väljer du själv nu. Men om du väljer att inte ta så får vi hitta andra strategier att lösa det som kan vara svårt för dig att få till. Vi satte oss och skrev punktlista på vad som ska göras varje dag, vi fick en bra teoretisk plan tyckte vi och det funkade hyfsat bra hela sommaren.
Vi har fiskat 90% av sommarlovet. Han har fullständigt nördat in på flugfiske och flera gånger följt med en killkompis till mig som jag är otroligt tacksam över. Man kan inte märka hans annars hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och diffande impulskontroll. Vi har vart till Nordnorge och fiskat. Till Lappland där vi flugit helikopter och fjällvandrat. Han var i sin rätta miljö och sa han att -det var det bästa han nånsin gjort och jag mår så himla bra nu. 

Nu är vi här på sista sommarlovsveckan och vi pratade om det häromkvällen, att det verkar som hans adhd vuxit bort...det har den så klart inte men tanken slog mig att om mitt barn skulle få vara fysiskt aktiv på dagarna och hitta en learing-by-doing-skolform skulle han kanske få känna sig levande hela dagarna.

Åk 8

Efter ett långt härligt sommarlov så är det snart dags igen att kliva in i den trånga tunneln som kan kallas Skolsystemet. Det system som jag varje dag tvingas skicka mitt barn till annars skulle det innebära fläckar i olika andra system kring mitt föräldraskap. Skolplikt kallas det. 7 an klarades med godkänt i alla ämnen och vi var otroligt stolta o nöjda över vårt år. Främst min sons förmåga att kämpa trots alla hinder på vägen.

Tråkigt nog så avslutades terminen med att jag upptäckte att han inte haft ett enda utlovat hjälpmedel installerat i sin dator. Det blev lite dålig stämning och jag är inte jättelätt att ha att göra med då men det va inte så farligt.. Jag tror att vi förstod varandra i slutändan och nu ska allt fungera. Jag kommer givetvis inte missa att kontrollera och bevaka. Jag lär av mina misstag och gör om och gör rätt.

Jag arbetar 75% och det gör jag för att ta hand om mig själv och orka vara förälder till ett barn var skolgång är beroende av att jag har koll på skolan med ALLT vad det innebär.
Jag hade en föreställning om att det var hans adhd som skulle ställa till det för honom i högstadiet men det visade sig vara dyslexin som var svårast för skolan att ha bemöta. Mkt underligt. Hela skolsystemet bygger på text eller åtminstone mkt och ändå krånglar det med hjälpmedel och i vissa personstyrda fall kompetens.
Jag har gett "gult kort" den här gången och förväntar mig bättring under åk 8. Jag hoppas och tror på förbättringar annars har jag inga problem att växla upp. Jag ligger ju än så länge bara och puttrar på ettan....